Den elaka dottern

Idag är jag den elaka dottern! Varför då? Jo, min pappa anser att jag är det. Han kom hem från lasarettet förra veckan. Allt fungerade väldigt bra med alla hjälpinsatser han sagt ja till. Alla har varit snabba och mycket vänliga. Alla har på ett bra sätt förklarat för min pappa att hjälpen är nödvändig. Men nu är det tvänit. Min pappa vill inte ha "dem rännande här", han är "helt bra och kommer att bli ännu bättre och friskare" och så vidare.

Jag, om någon med mina 96 assistanstimmar i veckan, förstår hur jobbigt det är att behöva hjälp av någon annan. Min pappa har betydligt mindre antal timmar i veckan han ska få hjälp. Och nu ska han inte ha någon hjälp alls förutom lite städ och tvätt en gång i månaden. Han behöver mer än så men han vill absolut inte att någon kommer till honom. Tvärnit det är bara NEJ NEJ NEJ!

Vad gör man??? Hjälp mig!!! Ska jag tvinga min pappa? Nej, det kan jag naturligtvis inte (till syvende och sist kan ingen tvinga honom heller). Ska han må dåligt över att ha hjälp? Nej det ska han absolut inte. Behöver han hjälpen - ja det behöver han verkligen!!! Rullatorn som han hade på lasarettet, den behöver han inte mer... Säger han. Som tur är så har han fortfarande larmet på handleden (han fick det i fredags så jag vågar inte ropa hej ännu...). Nu tror han att de på Trygghetslarm kan hjälpa honom med allt - fast han har fått förklarat för sig när larmet ska användas.

Vi handlar till honom och jag sköter hans mediciner samt bankärenden. Plus alla kontakter med läkare, myndigheter o s v. Vad gör jag när min pappa inte klarar av vissa viktiga saker och inte tolererar någon som kommer och hjälper honom??? Låter honom klara sig så gott det går? Ja det får jag nog göra. Idag har jag haft en diskussion med honom, och han tycker att jag är hemsk som vill låta sin pappa lida på detta viset (= tvinga på honom hjälpen). Har försökt förklara att det inte är jag utan läkaren på lasarettet som anser att han behöver hjälpen. Sedan försöker jag vända och vrida på varje mening för att hitta ett argument som min pappa köper. Men han blir bara arg på mig eftersom jag har svar på allt (hahaha man har ju haft tonårsdöttrar!).

Den elaka dottern har nu beslutat för sig själv att pappsen får säga upp alla de insatser han anser sig inte behöva. Det får gå som det går, min pappa är lycklig igen och jag för blunda för det jag anser vara ett ovärdigt liv. Men fy vad det är svårt... Min stiliga pappa som alltid varit lite av en Don Juan och noga med sitt yttre. Ja skillnaden är stor för mig, men helt klart inte för pappa. Och är han glad och nöjd med livet - då får det bli så här då...