Dödshjälp

I går kväll såg jag en svårt sjuk man få hjälp att ta sitt liv i en kall opersonlig lägenhet i Schwiez. Hans fru var med honom, samt den som höll fram glaset med vätskan som tog hans liv. Det hela videofilmades av ytterligare en person som bevis på att han drack själv och valde att dö. Mannen hade redan tagit farväl av sina barn medan han var kvar i hemlandet England.

Dokumentären visade ett annat par där mannen var svårt hjärtsjuk men hans friska hustru ville följa med honom in i döden samtidigt. Hon ville inte leva utan sin man. Hon älskade sin man mer än hon älskade sina barn, och barnen insåg detta. Detta par nekades hjälp med självmord då den läkare som tillhandahåller medlen inte ville råka ut för mer publicitet. Han hade figurerat i pressen tidigare och ville inte ha mer negativ publicitet. Den hjärtsjuke mannen sa att han skulle skaffa en pistol för det var ingen konst att sätta den mot tinningen och trycka av.

Inom handikapprörelsen strider man ofta mot att ge aktiv dödshjälp. Många som har svåra funktionshinder blir deprimerade och trötta på livet (ofta efter att få kämpa för allting som icke-funktionshindrade tar som självklart!!!) och vad som då behövs är ju livshjälp och inte dödshjälp. Man kan känna att man är en belastning för sin familj och då vilja dö istället. Hade man en omgivning och miljö som fungerade bättre kände man kanske inte att man var en belastning, med rätt hjälp kan man klara sig väldigt bra och samtidigt ha familj och leva självständigt från den.

Det är svåra känsliga frågor - jag kan inte säga att det är fel att välja döden. Men jag kan vara tveksam till orsakerna till att man väljer den. Samtidigt som jag respekterar den som tar detta beslut, man kan aldrig sätta sig in i hur en annan person känner.

Får jag en dödlig sjukdom kanske jag med vill gå bort innan plågorna blir för svåra? Jag skulle inte vilja ligga som ett kolli (sk grönsak) på en vårdavdelning med så svåra hjärnskador att jag inte kan kommunicera med omgivningen. Skulle jag vilja fortsätta leva med en helförlamning där jag bara kan tala - ja för det finns respiratorer som är portibla, rullstolar, bussar o s v. Och inte minst assistenter som skulle hjälpa mig leva så bra som det gick.

Programmet gav inga svar utan visade bara rakt upp och ner dessa livsöden. Vad jag tyckte var smärtsamt att se var när frun till mannen, som tog sitt liv, kom körandes med hans tomma rullstol som hon skulle ha med sig tillbaka till England... Kanske hon fann en tröst i det, men jag tyckte det var så rörande.