En minnesvandring

gjorde vi idag på Ön. Idag för ett år sedan gick vi där en sista gång med Molly. Förutom jag och Molly var det Sambon och yngsta dottern. Det var en solig varm vårvinterdag. Molly sprang som en vind som vanligt, nosade, drack vatten i sjön, hittade bra pinnar, kom till oss för en kelstund - och sprang sprang. Även om vi var väldigt väldigt ledsna, Molly skulle få somna in den 19 februari, så var det så skönt att Molly fick göra det hon tyckte allra bäst om: Att springa.

Idag åkte vi upp till samma plats, samma tre människor men utan vår älskade Molly. Det låg tjock is på sjön och på marken snö. Och vinden var isande kall. Det kändes så skönt ändå att gå där och jag riktigt såg Molly springa omkring. Vi lade några blommor vid en björk nära strandkanten. Där ska Mollys aska spridas en vacker dag senare i vår när det blivit varmt och skönt. Mollys aska ska inte ligga i en burk, hon ska få vara lös där hon trivdes allra bäst - på Ön.

Jag kommer aldrig att komma över att jag inte kunde hjälpa min egen hund - vad alla än försöker trösta mig med. I morgon är det ett år sedan hon somnade in. Men jag kan höra hennes skinnfåtölj knarra ibland precis som det lät när hon lade sig tillrätta i den. Och det ger mig tröst!