Personlighetskris forts...

Funderingarna snurrar fortfarande i skallen...

Satt en gång tillsammans med flera som har samma funktionshinder som jag. Vi pratade lite om hur vi levt med det, men framförallt vad vi gjort om vi inte drabbats. Själv har jag aldrig tänkt tankar som: "Varför drabbades just JAG"? Eller: "Mitt liv är förstört p g a funktionshindret"! Det har aldrig legat för mig att tänka på det viset. Så jag sa att tack vare mitt funktionshinder började jag med friidrott (körde 60m, 100 m, 400 m och slalom) och var med i landslaget i friidrott under flera år. Tävlade i England 3 ggr bl a (vilken tur att jag gjorde det - mitt älskade England!!!) och jag hade förmodligen inte tillhört något landslag alls om jag inte varit med inom handikappidrotten. En av de andra blev alldeles tyst och så sa han: Menar du att du är TACKSAM över ditt funktionshinder så du har kunnat tävla?????? Ja det är jag, svarade jag, jag har upplev väldigt mycket roligt på träningar och tävlingar. Sedan har jag träffat så många underbara människor både inom handikappidrotten och bland andra med funktionshinder. Och även icke-funktionshindrade så klart. Han tittade på mig och sa: Du är inte klok!

Nej det är jag kanske inte, men det gör mitt liv väldigt innehållsrikt =O). Visst som icke funktionshindrad hade jag säkerligen mött underbara människor också. Men kanske inte de jag lärt känna och umgås med nu!!! Och då tänker jag på alla både med och utan funktionshinder.
Själv tänker jag ju aldrig på om en vän har en rullstol, vit käpp eller inte. Jag ser bara personen.

En dag mötte jag en äldre dam när jag kom körande med min elstol. Hon stannade och såg så bekymrad ut och så sa hon: Nej men vad tråkigt att du ska behöva en sådan stol! Jag svarade: Jag är glad att det finns sådana hjälpmedel som gör att jag kommer ut! Och damen blev alldeles tyst och bara tittade på mig. Antingen trodde hon att jag hade fel på förståndet eller så (hoppas jag) förstod hon hur jag tänker...