Paus i bloggandet

kommer jag att göra ett tag. När jag åter känner mig som en blomma i sin fulla prakt återkommer jag. Nu ser jag mest ut på detta viset:

JIIPPPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

idag har jag klarat kör- och teoriprovet för kopparmärket på Travet. Med en ny ponny vid namn Pernilla, shettis. En dam som var snäll men hade bestämda åsikter på farthållning, riktning och på vilken sida man går förbi lampor... Trots att jag missade ena gången jag skulle köra upp på plankan så blev jag godkänd. Fröken Linn tyckte t o m att jag körde bättre än förra provet. Kul att köra någon annan än min favorit Kontrig! Måste ju få mer erfarenhet av olika hästar så klart!

Och nu siktar jag in mig på bronsmärket!

Hilka bloggar

Japp, matte får inte skriva idag. Hon är lite vissen och då är det bättre jag skriver istället.

I går var vi på SKOLAN. Inte sjutton vet jag vad det är för något men man kan springa fritt och kolla i kaninhål. Dottern var med, matte sa att de skulle TRÄNA. Och jag fick inte stanna hos dem för jag STÖRDE. FNYS! Husse och jag fick ränna runt utom synhåll så vi inte STÖÖÖÖÖRDE. Inte blev det bättre för det. Matte var sur på dottern för hon ville inte ligga på ett ställe hela tiden. Ja hon ville faktiskt inte alls ligga överhuvud taget. Så matte satt och räknade till 100 lite då och då. Dottern, ja det är MIN dotter - inte någon av mattes, låtsades inte förstå vad ordet LIGG betyder. Matte TJATADE ordet LIGG, fast hon säger till alla som går kurs hos henne att man inte ska TJATA på sin hund.

Där kom en tant med en stor hund, schäfer tror jag det heter. Den var vi tvugna att skälla ut. Tanten pratade med matte som inte hörde ett ord. Schäfern brydde sig inte om oss, skitviktig för han är en BRUKSHUND. Det är inte vi. Tanten frågade om vi tränade SKALL, matte höll på att skämmas ihjäl. Tantens hund ville inte skälla sa hon, så matte tyckte vi kunde dela med oss av SKALL. Kul hon är ibland vår matte. Sedan när tanten gått fick vi oss en skrapa. Matte väste fram att hon SKÄMDES över oss. Jaha, det gjorde inte vi i alla fall. Skämdes över oss. Och vi skämdes inte över matte heller!

Sedan kom dotterns FRÖKEN med något stort och brunt med rosa nos i snöret. Dottern blev jätteglad när hon såg sin FRÖKEN, men mindre glad när det stora bruna for runt henne. Sen försökte det bruna hälsa på mig och då tog jag fram stora MORRET! Dottern och det stora bruna fick ränna runt lite och matte tyckte att det var nog bra för mig med. Sur jag blev! Satte mig hos husse medan matte och FRÖKEN pratade. Då kom det stora bruna fram till MIN husse. Vad i ordet MORR begrep han inte??? Jag brukar inte bita vare sig människor eller hundar, men man rör inte MIN husse ostraffat. Jag satsade och klapp ihop tänderna framför den brunas ROSA nos.

Han höll på att bli RUDOLF UTAN MULEN istället för RUDOLF MED DEN ROSA MULEN. FRÖKEN såg lite ängslig ut och matte tittade på hans nos så den fanns kvar.

Sen åkte vi hem.

Lite av varje

Hela veckan har bara rusat iväg. Fattar inte vart tiden tar vägen???

Har nu kurser måndag-torsdag kvällar. Måste vila ett par timmar varje eftermiddag för att orka med dem. Idag hade jag och Fröken J ett planeringsmöte inför en studiecirkel med funktionshindrade i ämnet HUND. Mycket trevlig brunsch, jag fick äta två frukostar (hemma och på lokal) - men vad gör man inte för en kompis =O). Vi var även och såg på den kommande kurslokalen, vilken kanonlokal vi får ha!

I går var det Rallylydnad för mig och Tiffen. Hon var väldigt duktig och jag beslöt på studs att vi ska tävla i maj! Vi får göra så gott vi kan bara även om vi inte är färdiga till 100 % då. Ska även vara tidtagare på tävlingen. Vår kursledare är väldigt bra tycker vi båda =O).

På lördag blir det travlektion på förmiddagen, rallyträning eftermiddagen och söndagen ska tillbringas i alla fall delvis på SKK:s utställning i Malmö där två kurshundar ska visas upp. Ska försöka se dem och sedan göra av med pengar i alla stånd som säljer allt och det mesta för hundar.

Tigris

har nu flyttat från oss. Det gjorde hon i går och det känns så konstigt utan henne nu! Det var en trevlig tjej som hämtat henne. Tigris ska få en kattkompis hos denna tjej är det tänkt. Och nu hoppas vi så klart att misarna kommer att trivas tillsammans.

Vi har flyttat undan kattsakerna tills nästa gång vi får vara jourhem igen. För det vill vi fortsätta med även om vi saknar Tigris mycket. Hundarna verkar leta lite efter henne, särskilt när de kommer hem efter en promenad.

Jag satte fram lite mer växter i fönstren och någon prydnadssak som vi tog bort när Tigris och hennes syskon kom. Synd att vi inte kan ha katt, hade hellre haft det än prydnadssaker i fönstren...

Helgen

har mest handlat om HUNDAR! Lördagens planeringsmöte avlöpte väl med god tårtbit till kaffet. Lärjungen och jag ska väl ha fler möte på konditori Regnbågen så vi har som mål att äta oss igenom ALLA tårt- och kakbitarna =O).

Idag har jag haft kurs under förmiddagen med en liten skara deltagare. Vi hade det riktigt skönt i solskenet, och p g a att de var så få blev det nästan som enskild träning. Lite trist när folk inte meddelar att de inte tänker komma... Dålig stil anser jag! Men det är deras pengar=O)

Eftermiddagen ägnades åt lydnadsträning tillsammans med vännen S. Vi tog en hund i taget förutom på platsliggningen. Jag var jättenöjd med Tiffen, hon är verkligen en underbar träningskompis! Sambon fick traska runt med Hilka medan vi tränade eftersom Hilka också vill vara med och bara piper om hon ser oss. Sambon fick en liten näve köttbullebitar och order att aktivera Hilka =O). Mer om Tiffens träningsresultat ser du på min privata hemsida.

I morgon ska bilen in och byta något som har med styrningen att göra. Det måste göras eftersom den ska besiktigas på tisdag - usch vad nervöst!!!

Äntligen har vi fått en s k svart julros!!! Vi har köpte flera stycken, men när de väl kommit upp ur jorden har de varit vita. Det blir man så besviken på, dels för att jag älskar de svarta och dels för att de kostar mer... Denna som nu äntligen visar sig ha rätta färgen köpte vi i England förra året.

Fredagsfunderingar

Äntligen är allt som vanligt hos oss igen! Hundarna är piggelin till max och har inga som helst besvär av såren längre. Det var en riktig pärs för oss alla med kastreringen, och jag vet fortfarande inte om det var så lyckat att ta bägge två samtidigt. Nu gick det bra tack vare att Hilka inte brydde sig om såret. Sambon fick leka lyftkran och lyfta hundarna upp och ner i sängen, soffor m m.

I eftermiddag ska jag göra en attack i garderoben och ta bort kläder som jag inte passar i rent färgmässigt. Men alla min blåjeans behåller jag!!! Det viktigaste är vilken färg man har närmst ansiktet sas det. Och mina Gudrun-kläder kan jag inte skiljas från. Jag får ha dem under fleecetröjor och annat så ingen stör sig =O). Faktum är att jag ser med lite andra ögon efter min färganalys, nu kan jag se om någon inte har "rätt" färg...

Helgens övningar:

Planeringsmöte på Regnbågen med Lärjungen lördag förmiddag, Aktiveringskursen ska förberedas. Det tar säkert så lång tid att vi måste både ha en nyttig fralla och sedan liten tårtbit för blodsockret så vi orkar planera lite till.

Söndag förmiddag ska jag ha kurs i Vallås Centrum, hoppas på bra väder!

Söndag eftermiddag är det träning med vännen S på bruks, vi ska tävla om några veckor!

Under eftermiddagen ska en av Döttrarna hämtas också på stationen.

Förhoppningsvis sista rapporten om Tiffanys sår

I går tisdag tog vi hälften av stygnen på hundarna. Och idag var det dags för de sista. Det gick jättebra - med godis går ALLT!

Och jag har fått tillbaka min Tiffany = busar med Sambon när han ska bädda, jagar katten, busar med leksaker, busar med mamma Hilka, är jättepiggelin, är sugen på att jobba - ja precis som hon brukar vara när hon inte är nyopererad. Vi har inte gett någon lugnande tablett och ingen smärtstillande idag.

Anmäld till lydnadsprov...

Ja så har jag gjort det! Anmält mig och lilla Tiffen till lydnadsprov klass I. Vi är inte på långa vägar klara men ska lägga på en rem nu och försöka träna så mycket vi bara har lust och ork till.
Mitt mål med tävlingen: Gå ut och få känna på känslan av att tävla, bli kommenderad och att se hur Tiffany reagerar på den situationen.

Är jag inte 100 % säker (vem kan egentligen vara det?) på att hon klarar platsliggningen avstår vi från den för att inte störa de andra. Det pirrar redan i magen men jag ser fram emot det!

Han är underbar

min Sambo!!! Idag ringde min goda vän som gjorde en by-pass operation (hjärtat) i torsdags förra veckan. Sambon tog telefonen och jag förstod direkt vem han pratade med. Sedan hör jag honom säga: Jo det är bra, men du låter så där... Lite förkyld eller?
Men herregud! Säger han till en som genomgått en hjärtoperation för bara några dagar sedan!!!! Klart man låter och är annorlunda än sitt vanliga jag!!! "Lite förkyld eller" haha haha haha

Personlighetskris forts...

Funderingarna snurrar fortfarande i skallen...

Satt en gång tillsammans med flera som har samma funktionshinder som jag. Vi pratade lite om hur vi levt med det, men framförallt vad vi gjort om vi inte drabbats. Själv har jag aldrig tänkt tankar som: "Varför drabbades just JAG"? Eller: "Mitt liv är förstört p g a funktionshindret"! Det har aldrig legat för mig att tänka på det viset. Så jag sa att tack vare mitt funktionshinder började jag med friidrott (körde 60m, 100 m, 400 m och slalom) och var med i landslaget i friidrott under flera år. Tävlade i England 3 ggr bl a (vilken tur att jag gjorde det - mitt älskade England!!!) och jag hade förmodligen inte tillhört något landslag alls om jag inte varit med inom handikappidrotten. En av de andra blev alldeles tyst och så sa han: Menar du att du är TACKSAM över ditt funktionshinder så du har kunnat tävla?????? Ja det är jag, svarade jag, jag har upplev väldigt mycket roligt på träningar och tävlingar. Sedan har jag träffat så många underbara människor både inom handikappidrotten och bland andra med funktionshinder. Och även icke-funktionshindrade så klart. Han tittade på mig och sa: Du är inte klok!

Nej det är jag kanske inte, men det gör mitt liv väldigt innehållsrikt =O). Visst som icke funktionshindrad hade jag säkerligen mött underbara människor också. Men kanske inte de jag lärt känna och umgås med nu!!! Och då tänker jag på alla både med och utan funktionshinder.
Själv tänker jag ju aldrig på om en vän har en rullstol, vit käpp eller inte. Jag ser bara personen.

En dag mötte jag en äldre dam när jag kom körande med min elstol. Hon stannade och såg så bekymrad ut och så sa hon: Nej men vad tråkigt att du ska behöva en sådan stol! Jag svarade: Jag är glad att det finns sådana hjälpmedel som gör att jag kommer ut! Och damen blev alldeles tyst och bara tittade på mig. Antingen trodde hon att jag hade fel på förståndet eller så (hoppas jag) förstod hon hur jag tänker...

Tiffanys stygn

Vid rengöring av Tiffens sår såg vi att det var inte något som kom från Tiffany som gjorde att såret såg lite kläggigt ut. Aloen hade tyvärr nackdelen att allt fastnade i det. Så det vi tog bort från såret var grus och ludd. Vi beslöt att inte stryka på mer Aloe.

Natten har varit väldigt lugn. Vi märker också att Tiffen är mycket lugnare dagtid. Nu ger vi mindre dos lugnande också. Några stygn tas inte i dag utan vi väntar till torsdag.

Personlighetskris???

Jag funderar ibland om jag varit annorlunda som person om jag inte haft mitt funktionshinder? Hur hade mitt liv sett ut? Hade jag haft samma fritidsintressen, gift mig och fått barn och skilt mig, vad hade jag arbetat med, hade jag vågat lita mer på andra människor, var hade jag bott, vad hade jag värdesatt för egenskaper hos andra personer, hade jag haft samma politiska övertygelse, haft samma musiksmak, jag har tusen och en frågor. I vissa fall vet jag svaret, men långt ifrån alla frågor finner jag svaren på.

Det är absolut inte så att jag har deppat ihop över mitt funktionshinder och inbillar mig att livet varit så mycket bättre eller lättare utan det. Livet har lärt mig att alla drabbas vi mer eller mindre av olika saker i livet, både bra och mindre bra. Jag har haft det för länge och vet inte om något annat. Förutom mina två första veckor i livet - tyvärr minns jag inte hur det är att spralla med benen =O). Varför har jag börjat fundera över det här nu då? Ja den som visste det... Det är inte heller så att jag längtar till att inte vara funktionshindrad! Alltså jag är ju MARIE punkt slut. Inte MARIE DEN FUNKTIONSHINDRADE!!!

Fast jag har burit med mig DEN FUNKTIONSHINDRADE utan att jag var medveten om det och helt omedvetet lät jag det begränsa mig särskilt i sociala situationer. Tack vare en underbart ärlig terapeut så kom jag till insikt om detta. Orsakerna är flera och ligger långt tillbaka i tiden. Bara att komma till insikt har hjälpt mig mycket! Men OK, hade jag varit annorlunda som person och hade jag verkligen velat vara det??? Nej det tror jag inte. Jag vill vara JAG oavsett om benen funkar eller ej. Som tur är sitter själen och jaget inte i benen =O). Även om en del människor tror det = människa i rullstol = ben som inte bär = kan ej prata, tänka, känna eller förstå = bästa att prata med vårdaren (som mina assistenter kallas ibland).

Jag får fundera vidare, fråga dem som känner mig väl vad de tror. Försöker vara ärlig mot mig själv - är jag inte ledsen över mitt funktionshinder... Nej det kan jag ärligt säga att jag inte är. Hade jag haft andra intressen? Ja kanske det, men jag tror inte det heller. Böcker kan jag läsa (man läser ju inte med benen), musik kan jag lyssna på (med öronen och inte med benen), resa till mitt älskade England (hade jag inte tävlat där i handikappidrott hade jag kanske inte upptäckt detta land), hade jag varit lika djurintresserad (ja absolut!!!). Röstat på samma politiska parti (ja det hoppas jag verkligen!!!), uppskattat människor för samma egenskaper (självklart!).

Hade livet varit bättre, lättare, roligare, intressantare??? Bättre - nej det finns verkligen ingen garanti för det! Lättare - ja om man tänker på hur jobbigt det är med att få rätt hjälpmedel, anpassningar, bil och annat där man måste bråka sig till det man faktiskt har laglig rätt att få pga av funktionshindret. Men å andra sidan hade något annat varit svårare förmodligen... Roligare - nej det har jag svårt att tänka mig. Intressantare - finns ingen garanti för det heller.

Har jag inte drömt att göra något som jag inte kan göra som funktionshindrad då? Jo det har jag väl, precis som många icke-funktionshindrade har drömmar om att vilja göra saker. Det enda jag kan komma på som jag verkligen skulle vilja kunna göra är... Nej inte att kunna gå, utan att kunna sätta mig på en häst och rida ut i full galopp i naturen. Det har alltid varit en dröm som jag drömde redan som väldigt ung. Ouppnåbar? Nej!!!

Så hade jag varit en annan människa med ett helt annorlunda liv om jag inte släpat på mina hjulben? Tror inte det va =O)?

Följetongen Tiffanys sår...

Äntligen har vi alla fått en natt med god sömn! Tiffany började inte härja runt förrän i morse vid sextiden säger Sambon - jag sov då. Så den lilla damen har fått en lugn natt (Tiffen alltså!).

Jag tycker att det kommer "klet" från såret, inte mycket men lite. Det är sårvätska påstår Sambon, själv tycker jag det bara ser äckligt ut. Det är inte grönt eller så, bara mörkbrunt URK! Tiffen verkar inte ha ont alls längre, jag kan ta på såret och det går bättre nu. Hon stretchar bakbenen och rullar ihop sig så gott hon med med struten på sig.

Vi ska rengöra såret igen och smörja på lite Aloe Vera igen. Vet sa vi kunde ta stygnen i morgon men det ska vi inte eftersom det ser lite irriterat ut på några ställen. Strutens kanter kommer åt vissa stygn har vi sett, så de får sitta en dag till.

Min lilla hjälpreda försökte dra av mig regnbyxorna igår utan att jag sa något, jag ber inte henne göra något nu när hon har struten på och är hyfsat nyopererad. Men hon söker arbetsuppgifter och är alert för en hjälpande tass igen. Och vet sa att vi skulle aktivera henne mycket. Så det får snart vara slut på hennes sjukskrivning =O)

Tiffanys sår fortsättning

I eftermiddags rengjorde vi såret. Det var inte lätt eftersom lilla damen inte gillar när något rör vid stygnen (OBS! hon har inte ont!!!). Så en näve Frolic och ett stadigt tag i den lilla hala ålen gjorde att Sambon rengjorde, och det verkar mest vara smuts och sårvätska som satt där. Inget blod och inget öppnat sår! Tack och lov!

Smorde på lite Aloe Vera som både är klådstillande och sårläkande. Slickar Tiffen på det är det inte giftigt heller. Damen får fortfarande ha tratt för hon vill både slicka och klia. Vi tycker dock att det har varit mycket lugnare i eftermiddag. Nu ska jag smörja på Aloe igen innan vi lägger oss och hon har fått två lugnande piller zzzzz zzzzzzzz zzzzzzzzzzzzzzzzz

Tiffanys sår...

Natten har varit betydligt lugnare för Tiffany. Hon har inte fått så många av sina stolleryck där hon förtvivlat försöker komma åt att klia eller slicka såret. Så det gladde oss i morse såklart! Äntligen en något lugnare natt.

Men det har blött i övre delen av såren. Husse tycker det ser ut som om det öppnat sig lite grand. Vi ska försöka tvätta bort blodet, det är inte särskilt mycket, och se om det spruckit. Det rör sig om mindre än en halv centimeter, kanske tre milimeter. Men har det spruckit får vi ringa till Slöinge.

En god vän berättade i går att hennes hund blivit "prillig" av Rimadylen han fick efter kastration. Han gjorde som Tiffany, rusade runt han med. Är det någon som upplevt detsamma? Jag har haft Rimadyl på flera olika hundar och ingen av dem har reagerat på något sätt.

Akut veterinärbesök

blev det i dag på fömiddagen för Tiffany.

Hon har haft en väldigt jox med sina stygn. Stöter något emot dem far hon iväg som skjuten ur en kanon. Hon rusar runt i vår säng på nätterna med tratten före. Vi har max sovit 1 timme åt gången sedan i måndags natt. Hon försöker springa från stygnen både bak- och framlänges. Jag tycker att hon blev mer och mer stressad av situationen. Hon kan stå upp hur länge som helst och vill varken sitta eller ligga.

Jag har varit orolig att det kan ha varit något fel med de inre stygnen, men har förstått att ont har hon inte haft. Dessutom går bägge vovvarna på Rimadyl. Tiffen har ätit som vanligt och traskat med ut på promenad. Men far runt inne som en tornado i jakten på stygnen, som hon inte når med tratten på huvudet.

Försökte få tag i veterinären som utfört steriliseringen men så klart var det stängt idag. Vad göra, jo ringa till den vanliga mottagningen på Travet. Vi fick komma direkt. Men det var absolut inget fel på varken stygn eller sår! Det såg väldigt fint ut och vi kan ta stygnen på måndag. Jag bad att få något lugnande till Tiffen i hopp om att hon inte orkar bry sig om stickande stygn och kliande sår. Hade inte hon fått så hade jag ringt min doktor... För min och Sambons del alltså =O) . Vi fick även besked på att Rimadylen inte ska tas 3 ggr/dag utan 2 ggr. Så det får vi ändra nu. Varken vi eller veterinären anser att Tiffen har ont i såret, det kan vi inte se att hon har.

I eftermiddag fick Tiffen 2 lugnande, men kom inte till ro förrän jag lade mig i sängen med henne. Det känns som man har åkt tillbaka till tiden när barnen var små och höll en vaken på nätterna när de var sjuka. Eller ville att man skulle ligga jämte dem i dubbelsängen. Än har vi inte märkt någon effekt av det lugnande medlet, men veterinären sa att det kanske var så att det inte gav effekt.

Det var i alla fall skönt att veta att allt var OK med den lilla loppan =O). Och som veterinären sa: Hon har bara bestämt sig för att detta är jätteläskigt! (Ja det tror jag också!!!). Hilka klarar sina stygn jättebra, hon har knappt slickat på såret alls och behöver absolut inte någon tratt. Vi kan inte ens se eller märka på henne att hon är nyopererad! Supercoola Hilka!

Rallylydnadskurs

I onsdags började jag och Tiffen rallylydnadskurs på Bruks i Halmstad. Tiffen fick stanna hemma p g a operationen.

Varför gå kurs om man redan är instruktör i ämnet??? Kan verka korkat men jag tycker att det är roligt med rallyn och vill gärna aktivera min hund med det samtidigt som det är ett trevligt sätt att träna lydnad. Och man lär sig alltid massor med nya saker på kurs! Dessutom ska vi tävla i rallyn med. Men det år ett långsiktigt mål.

Det märks att rallyn fortfarande är ny i landet. De regler jag fick lära på min utbildning var inte alltid likadana här. Så rallyn ska nog ha några år på sig så man får samma regler vad gäller skyltar m m innan det blir en officiell sport. Men jag är en snäll elev och gör det instruktören säger =O). Det är en mycket trevlig och kunnig instruktör och gruppen blir säkert jättekul att vara med i!!!

Lydnadsträning

Trots Tiffanys operation tog jag med henne på träning hos Fröken tillsammans med Himbi och hennes matte i går. Tiffen är jättepigg, äter bra, har inte ont och det enda som besvärar henne är såret. Hon vill bara klia och slicka eller så försöker hon springa från det. Just nu är det tratt som gäller.

Men jag tänkte som så, att träna inne i ett ridhus med torrt underlag och utan några som helst krav på precision, kanske skulle få damen att koppla från såret en stund. Mitt mål var endast att se om hon kunde hålla sig till mig även om det fanns andra människor och hund där.

Det gjorde hon så bra att vi testade några moment där hon inte sprang eller hoppade. Och fortfarande utan krav eftersom hon irriteras av såret. Hon t o m drog några repor runt i yster galopp av ren glädje! Jag hade inte sprungit efter mina kejsarsnitt kan jag lova!!! Och när den andra hunden arbetade så vill Tiffen också vara med.

Hon satte och lade sig självmant ibland, och verkade väldigt nöjd att få göra något. Vi passade på att be Frökens kursdeltagare, som kom på slutet av lektionen, att titta på tänderna. Tiffen vill gärna backa lite men övergår sedan till att vilja pussa =O).

Himbi och hennes matte var jätteduktiga! Jag hoppas att vi snart kan komma ut och tävla tillsammans. Jag och Tiffen ligger ännu ljusår från Himbi med matte, men jag blir så taggad av att se dem och känner en sådan glädje av att träna lydnad igen.

Färganalys

I går var jag på Färganalys hos Gunnel på Färg i Harmoni. Jag ringde för mer än ett år sedan, efter att ha fått tips av min frissa på Salong Chess. Det var mer än ett års väntetid! Men den som väntar på något gott o s v.

Så var det i alla fall äntligen dags. Har inte köpt så mycket nytt sista halvåret, ville ju inte riskera att få byta ut allt i garderoben precis. Jag har väl haft mina aningar om vilken årstid jag är, både frissan och Yngsta dottern har framfört sina åsikter och det visade sig att vi hade rätt alla tre.

Man delar in färgerna i varma (höst och vår) och kalla (sommar och vinter). Först gällde det att bestämma om jag var varm eller kall. Det roliga var att jag faktiskt såg skillnaden ganska fort själv. Hur gick det till? Jag fick sitta vid två lampor med konstgjort dagsljus och ett vitt skynke som täckte allt under halsen. Sedan lade man på tygsjok ovanpå det vita skynket i likartade färger från den varma och kalla skalan. Den ena färgen gjorde mig varm och fräsch medan den andra - ja jag såg väldigt sjuk ut eller också försvann hela mitt ansikte in i färgen. Så vill jag se sjuk ut, kan vara bra vid möten med Försäkringskassan som alltid förutsätter att man är mycket "friskare" än vad man är - fniss, så ska jag ha färger från sommar- eller vinterskalan.

Ok, då var det klart att jag var en varm typ, trots mina ständigt iskalla ben. Nu skulle jag se om jag var en vår eller höst. Våren har ju ljusa skira toner och hösten mer mättade. Det var ganska lätt att se skillnaden här med. Och det var mycket intressant hur fel en fel färg blir även om de ligger nära i färgskalan. Jag befanns vara en höst, men det innebär inte att jag passar i alla "höstfärger", vissa passar jag bättre i än andra. Återigen lades tygstycken under hakan på mig så jag verkligen såg och förstod. Man fick ju en aha-upplevelse!!!

Om jag hjälpte till genom att berätta vilka mina favoritfärger är? Nix det fick jag inte göra, hon ville inte veta det. Inte heller vilka färger jag har på kläderna i min garderob... Allt för att vara opåverkad. Jag kan säga att de kläderna jag hade på mig passade mig inte färgmässigt, jag hade blå jeans och en batiktröja i olika blå/svarta nyanser (jättesnygg tycker jag!!!). Med åren har jag börjat köpa kläder i färger som faktiskt fanns i höst-skalan. Så helt fel har jag inte varit i mina klädköp.

Jag blev även sminkad i en vardagsmake-up, och jag skrattade för de färgerna jag blev sminkad i använder jag redan. Mycket tack vare Makeup Store! Men det var skönt med bekräftelse på att jag är inne på rätt spår! Och skulle jag hamna fel leder Yngsta dottern mig rätt är jag övertygad om =O). Jag har några favoritögonskuggor som jag nu måste kolla om jag verkligen inte kan ha...

Med mig fick jag ett pass kan man kalla det, med höstfärgerna. De färgerna som passade mig särskilt bra markerades med ett kryss. Jag hade tur - jag fick många kryss! Där var även ifyllt vilka färger som användes i sminkningen plus lite tips och råd. Jag tror jag ska återkomma till Färg i harmoni för lite stylingtips så småningom... De har presentkort så det kan man ju önska sig =O).

Var så inne i allt jag fått höra och se att jag glömde betala... Men fick en försiktig fråga om jag hade presentkort eller??? PINSAMT!!!

Tiffany har ordet:

Jag säger bara en sak: FY FAN!!! Nä jag vet att man inte ska svära bla bla. Men om ni visste vad som hänt mig och fick uppleva samma sak skulle ni med svära MYCKET.

I måndags åkte morsan och jag tillsammans med Matte, Sambon och Yngsta dottern bil en stund. Varken jag eller morsan blev åksjuka eftersom vi trodde vi skulle ut på något skoj. ACK VAD VI BEDROG OSS!!! Efter en lång stund gick vi ur bilen och in i ett hus där det luktade misstänkt likt veterinären hemma. Jaja mensan, vi var hos veterinären. Först kollades hjärtat, och det slog på både mig och morsan. Sedan förpassades morsan in i en stor bur, modell tiger, i ett annat rum medan de hivade upp mig på ett bord. En tant som lät som Gun i Hiphip tog ett omvänt livtag på mig och bad Matte hålla i huvudet på mig. Sedan stack de mig och sa att jag skulle räkna till tio. Jag hann bara till 7,5. Sedan minns jag absolut inget mer!

Jag vaknade upp i en likadan bur som morsan men såg henne inte. Hela buren snurrade, jag såg i kors och det kändes konstigt på magen. Efter en stund kom morsan och de lade henne i en annan bur. Jag frågade hur hon mådde men hon bara snarkade. Rätt som det var kom mina människor, de skulle hämta oss. De hade haft så trevligt med shopping och annat medan vi sov. Tur att de inte glömde oss.

Nu går jag alltså här med en fånig strut på runt skallen. Det där på magen kliar något hemskt, jag försöker springa från det både fram- och baklänges. Jag måste ha struten säger människorna för att jag inte ska slicka eller klia på såret. De är faktiskt snälla och kliar åt mig jämte stygnen och det känns mycket skönt. Första natten fick de inte sova nästan alls, jag sprang runt i sängen för att komma undan kliet. Matte fick ställa in sin kurs för de kunde inte lämna mig ensam. De måste stoppa mig när jag blir galen av att inte kunna klia mig.

Matte säger att jag är steriliserad, fattar inte varför? Jag har väl aldrig brytt mig om killar, eller trott jag haft valpar??? Som tur är har jag inte ont på magen, för jag kan faktiskt springa och skutta lite nu. Men ibland känns det konstigt på magen och då måste jag slänga mig ner på golvet.

Matte har lovat att jag aldrig ska göra om denna operationen - verkligen snällt av henne! Morsan hon bryr sig inte alls om sitt sår. Hon slipper minsann strut hon! Snacka om livets orättvisa!!!

Sterilisation

Idag har vi låtit sterilisera bägge hundarna. En av orsakerna är att kanske kan en sterilisation förhindra juvertumörer, även om det fortfarande finns risk för dem ändå att komma. De kan i alla fall inte få livmoderinflammation, bara det är ju bra.

Vi lät utföra operationerna i Löddeköpinge där vi fick ett bra pris, kr 8000:- för bägge tillsammans inkl. kr 1000:- rabatt eftersom vi tog två samtidigt. Har kollat runt i Halland vad de tar för en sterilisering av tik, har fått beked på allt från kr 4700:- upp till över kr 7000:- för EN hund under 15 kg.

Medan vi väntade tog vi en tur till Burlöv centrum. Där fann jag en hästbok på bokrean Den svenska hästhandboken, reapris 149:- mot normalpris 398:-... Har hittat två hästböcker på Tradera med som jag nu ivrigt väntar på. Att jag sedan har ca 30 hund- och hästböcker i sängskåpet, som jag ska läsa när jag får tid, det är en annan femma =O). På Burlöv hittade jag också en affär för oss som kräver lite större storlekar, Zizzi heter den. Och jag hittade en underbar sommarklänning som man mycket väl skulle kunna gifta sig i... Funderade på att visa Sambon den men jag tänkte att då skrämmer jag väl honom.

Om TRE månader

idag sitter vi på englandsbåten Dana Sirena (DFDS) =O) och förhoppningsvis är jag inte sjösjuk!!!

Överlevnad

Jippi jag har överlevt ännu en januari och februari!!! De två absolut värsta månaderna på hela året. Snöslask, dimma, iskalla nordost vindar, rått, kallt, grått, långt till varmare temperatur, iskallt småregn - den typiska halländska vintern. En kämpig tid tycker jag, humöret nergrävt i höjd med påskliljelökarna och mungiporna strävar mot jordens centrum. Tungsinnet knackar en i pannan, på axlarna sitter deppigheten och trycker ner ner.

Men nu börjar mungiporna sträva uppåt, jag har ännu inte behövt ställa in ett enda kurstillfälle p g a snöstorm, storm eller ösregn. Och det är ju positivt. Vårblommorna börjar så smått sticka upp ur jorden, jag kollar dem varje dag och gläds på förhand åt att få se dem igen. Alltid lika intressant att se vad som lyckats överleva vintern. Eller att försöka komma på vad det kan vara man satte förra året... Jag tror ju alltid att jag minns vad jag petar ner i jorden - det gör jag INTE! Sedan måste Sambon informeras om att det han tror är ogräs KAN vara en dyr planta vi köpte förra sommaren. Han undrar så klart vad den växten heter, men som sagt det kan ju även vara ett äkta ogräs.

Helgens Valpägarskolor har bjudit på en del glada skratt. Det där med att komma när matte eller husse kallar, när det står en tosig tant och skriker ens namn och skakar en flaska med godis - hur lätt är det??? Men det är nyttig träning och förhoppningsvis inser hundägare att man MÅSTE träna på inkallningen - inte bara kräva att hunden ska komma. Jo när hunden är vuxen och vet vad ordet HIT betyder DÅ kan man kräva det, även om man behöver höja motivationen för hunden att komma även som vuxen. D v s att belöna hunden när den kommer med något hunden vill ha: lek, klapp, godbit, busa med vante o s v. För tyvärr är
det så att för många betyder ordet HIT = Hund I Terrräng (enl Anders Hallgren). Ofta kallar man bara in hunden om man får syn på en annan hund. Detta lär sig våra hundar väldigt fort!!!

Jag är förundrad över att människor som blivit förtalade, misshandlade, mobbade m m kan resa sig och gå vidare. Människor som mår fruktansvärt dåligt psykiskt eller fysiskt har ofta ändå kraft och ork att gå vidare i livet. Det sägs ofta att det alltid kommer något gott ur svårigheter och bekymmer - nej det har jag slutat tro på. Inte heller tror jag på klyschan att man lär sig något när man mist ett barn, blivit svårt sjuk eller vad det nu kan vara. Någon sa till mig en gång att det måste finnas en mening att vissa människor får mycket av livets mindre goda sidor. Det drabbar dem som klarar av det. Ja många klarar av det men inte alla.

Mitt eget funktionshinder har jag mycket att tacka! Det kan låta märkligt och jag har blivit totalt idiotförklarad när jag sagt det. Men jag tänker på min idrottskarriär och allt vad den betydde för mig, tänker på alla underbara människor jag lärt känna (och mist tyvärr) och så får jag ju ha ett parkeringstillstånd så jag slipper betala... (Det sista är väl inget jag ser som en bonus - men alla icke-funktionshindrade som inte har det tycker det hade varit väldigt bra att ha).

Denna kraften som människor kan visa att vilja leva vidare även om det är tufft, gör ont, sårar en in i själen, den måste vara väldigt stark. Och jag förundras...