Kråkan

Även idag har vi haft sällskap av Kråkan på promenaden. Tycker jag har ordnat Tiffanys antifågeljaktträning fiffigt! En kråka brukade vara ganska närgången, satte sig nära oss på marken eller flög ca en halv meter ovanför Tiffanys rygg. Man kan nästan känna vinddraget från vingarna när den flyger in för landning. När Tiffy var duktig och bara tittade på Kråkan fick hon en godbit. Kråkan var mycket intresserad. Aha tänkte jag, en frivillig till vår antifågeljakt... Så jag slängde Frolic till Kråkan, som åt för glatta livet. Så fort vi närmade oss tillhållet för kråkorna kom han (eller hon) svepande över ängen. Vissa dagar retade Kråkan nästan Tiffy genom att vara supernära eller flyga precis ovanför hennes huvud. Genom andra hundägare fick jag reda på att Kråkan hade brutit benet och bott hos en hundägare i vårt bostadsområde. Så Kråkan ifråga är van vid hundar och har fattat att hundägare har något att bjuda på! Jag är ingen "fågelmänniska" men det skulle vara intressant hur nära man kan få Kråkan att komma för att ta sitt godis... Den äter i alla fall olika typer av hundgodis, kanske inte så nyttigt för den - den ser i alla fall frisk ut. (Kråkan har fått namn efter Kråkan i Mamma Mu, en barnbok med mycket roliga bilder även för vuxna, fniss).

Har just läst ut en bok som handlar om en flickas uppväxt hos nunnor på Irland under 50-talet, boken berörde mig välldigt mycket. Inte bara för situationen de levde under: svält, misshandel, hårt omänskligt arbete och förnedring. I slutet av boken berättar författarinnan om hur hon efter mer än 40 år kom till insikt hur dessa år format henne som människa. Tyvärr hann hennes mamma gå bort innan de fick pratat om de svåra åren. Och där i slutet av boken slog det mig som en blixt! Åren som liten flicka bodde jag på kustsanatoriet Apelviken (utanför Varberg), år som är som en svart fläck jag inte vill tänka på. Bokens författarinna och jag har många gemensamma upplevelser och likheter i vårt sätt att hantera t ex närhet till vänner. Kände så väl igen mig i hennes ord och meningar. Vi svalt inte på Apelviken, inte behövde vi arbeta heller men hot om straff och tvångsmatning (inte bara hot, det hände då och då) förekom! Klart att sådant sätter sina spår!!! Det har tagit mig 43 år att inse det. Tänk att några ord och meningar i en bok av en främmande människa kan göra så mycket. Vilken tur att jag läste just den boken!!! Nu förstår jag också varför jag blev så tagen av den.

Har försökt träna Tiffany på kommandot FOT idag. D v s att hon ska vara vid min vänstra sida när jag säger FOT. Det gick INTE! Istället satte hon sig längre och längre ifrån... Tror hon tyckte det var läskigt att jag hängde över henne från moppen, dessutom lät jag säkert mer och mer stressad ju längre ifrån hon satt. Så nu tränar vi det bara när jag har vanlig rullstol har jag bestämt.