Pappa

Besökte min pappa i går igen. Han var mycket arg för att Sambon gick med keps inomhus. Det framförde han medan Sambon var ute och letade kläder som vi inte hittade. När han återkom väste jag till honom att ta av kepan. Och min pappa blev så glad så glad.

Vi höll sedan på att försöka få honom att förstå vilka kläder vi tog hem för tvätt, vilka som hängde i garderoben och vilka personalen hade tvättat. Han sa att han förstod inte! Jag har i dessa situationer hur mycket tålamod som helst fast jag säger samma sak minst 10 gånger (nä jag överdriver inte!). Tyvärr märker jag på min pappa att närminnet blir sämre och sämre. Ja inte bara det minnet utan minnet överhuvud taget.

Vi pratade om hur det skulle bli när han fick plats på ett äldreboende, och det kommer han ihåg att han ska till! Men han tror inte det blir bättre där. Jag försöker få honom att kanske tycka det blir bättre där eftersom han får ha egna möbler, tavlor o s v. Han började prata om vilka möbler han skulle ha, men kom inte på några... När jag frågade om han ville ha det eller det så kom han ihåg vissa men inte andra. Ibland frågar han så förvånat: Har jag det? Är det mina? Jag kom på en genial idé (om jag får säga det själv...)! Jag ska fotografera hans lägenhet (möbler, tavlor, foton m m), lägga in bilderna på min bärbara dator och sedan visa honom bilderna. Låter väl mycket pedagogiskt =O).

Nu får vi ju se hur stort rummet blir så klart, men han kan ju fundera på det så går tiden liiite fortare. Han var väldigt ledsen i går när han pratade om sin situation. Han ville hellre gå bort än fortsätta ha det som han har det. På ett sätt kan jag förstå honom. Han har alltid klarat sig själv, aldrig varit särskilt sjuk förutom en tumör i ögonhålan, och han har alltid varit något av en ensling. Nu är han helt hjälpberoende i många situationer. Men jag vill ju ha min pappa kvar så länge jag bara kan (lite ego är jag i det fallet). Han är den siste äldre nära släktingen jag har! Och så är han ju min PAPPA! Att helt stå utan föräldrar blir konstigt - jag är ju fortfarande ett barn så länge någon finns kvar.

Jag ska åka och lämna tillbaka hans larm samt hämta nycklar. Min pappa förstod inte att han hade haft ett larm hemma, det kom han inte ihåg. När han sedan trodde att det var det larmet han nu hade på armen och jag sa nej, då blev han totalt förvirrad. Och sedan gjorde jag det ännu värre för honom när jag sa att han får ett nytt larm på äldreboendet... Vi kunde inte reda ut det så han förstod. Inte heller förstod han att hans rullstol är hans så länge han behöver den, för att inte tala om rullatorn.

Hjälp! Det går så fort utför för pappa nu!!! Jag märker vid varje besök att hans minne bara blir sämre och sämre. Han frågade till sist om det var något han måste komma ihåg, men jag lovade hjälpa honom med det - vad ska man säga?