Det känns

som om jag går på en svajig osäker hängbro. På andra sidan håller repfästena att gå av...

DUKTIGA HUNDAR!!!

Åh vad duktiga mina hundar var nu =O). Skulle hämta en almanacka i hallen. Hundarna ligger under datorbordet bägge två. Kattmaten var upplyft men det fanns kattbajs i kattlådan... Hundarna ligger ca 30-50 cm från lådan med läckerheterna. Träningsnörd som man är tänker man: Vilket bra tillfälle att träna Platsliggning med dold förare!!! Hilka fattar ju 0, hon kan ligg (snabbare ligg får man leta efter!!!) med vad kvar betyder - ett grisöra kanske? Jag backade långsamt ut från kontoret, kastade mig iväg efter väskan med almanackan - då hörde jag en hund börja traska. Jag vrålade LIGG KVAR!!! Hoppades ju inte att Tiffen skulle gå upp efter mamma som förmodligen var den som stod vid kattlådan.

Till min VÄLDIGT stora förvåning kommer Hilka utan kattsand runt nosen, men jätteglad. På kontoret ligger TIFFEN som en Sfinx - rör inte en fena! Vad glad jag blev över hur duktiga de var!!! Tar med en kattlåda med innehåll till brukshundklubben nästa gång - innehållet kan även användas som extern belöning =O)

Sjuklingen

Ja den etiketten kan man sätta på mig denna veckan som gått. Min armbåge svullnade upp, blev röd och het och gjorde vansinnigt ont i måndagseftermiddag. Jag hade varit väldigt pasig (halländska för ordet trött) i flera dagar innan. Missade middagen på Harrys med Galna gänget, fattar ni att jag var SJUK jag var som missade det!!! Resten av veckan har jag tillbringat i sängen mestadels sovande. Med lite extra inflammationsdämpande medicin blev armbågen lättare att klara av. Till sist insåg jag att ett läkarbesök var nödvändigt. Alltså, jag anser att man ska kurera sig själv och inte springa till doktorn i "onödan" =O).

Väl hos doktorn fick jag veta att jag hade en inflammerad armbåge - det kostade 130:- att få reda på något jag redan visste! Dessutom fick jag höra att jag var genomskinlig! Nu har jag gått hos samma doktor i åratal, annars hade jag ropat på hjälp... Åt doktorn!!! Jag var så blek att jag var genomskinlig, läkarna använder denna term på väldigt bleka patienter, vilket jag tydligen var. Fick ju erkänna hur trött jag varit i över en vecka. Då kom min käre doktor med ordet jag hatar: PROVTAGNING!!! OK sa jag får jag bara Karin så är det lugnt. Jag insåg att vi inte hann med att stryka på emlasalva (bedövar skinnet, bra för spruträdda!). Stackars Karin brukar inte få en droppe ur mig ÄVEN om hon hittar kärlet (om jag inte har salvan på). Jag tror jag var jättesjuk i torsdags när detta hände. Jag struntade totalt i att jag skulle stickas, jag lämnade flera liter blod kändes det som - men det gjorde inte ont och Karin fick sina rör fyllda. FATTAR ni hur SJUK jag var!!! Lade frivilligt fram armen, svettades inte, de kunde huggt av armen och jag hade bara lett åt dem. Nja fullt så sjuk var jag ändå inte.

Armen känns fortfarande men är mycket bättre (om nu någon vill veta hur det gått). Men jag är lika trött ännu... Bara att invänta provsvaren nu!

Nya jourhemskatter

Då var det dax igen för några nya små misar i huset! Kajsa Kavat hann lämna oss och sedan tog det bara några dagar så var huset fullt igen med kattungar. De visade absolut ingen rädsla för våra hundar, vilket får mig att tro att de växt upp med hund omkring sig. Men man vet ju aldrig...

De små är födda i början av augusti. En hane är helt svart, Sotis. med några vita strån under hakan. Han är väldigt lugn jämfört med sina systrar. Skrålan, en hona som LÅTER mycket - därav namnet, tigrerad med lite rött, en framåt orädd tjej. Sist men inte minst, Snäckan, hona, trefärgad med vita sockor på alla tassar. Mycket kelsjuk, gillar ligga nära. De är väldigt sällskaapliga av sig, vill vara med där vi är och ligger gärna nära nära!

De har varit dåliga i sina magar sedan de kom, kanske pga stressen av att byta miljö. Vi har gett dem kokt fisk som de slukat! Nu börjar de bli bättre. Jag och Sambon diskuterar ständigt konsistensen på deras avföring, vi kikar noga och rapporterar sedan till varandra i termer så som: rinnande, någon klutt i det rinnande, korvliknande men löst o s v. Vi gör detta även om det råkar befinna sig andra personer i närheten, inte uppskattat alltid. Börjar känna mig som Gillian i det engelska Du är vad du äter. Hon jagar ju jämt "den perfekta bajsen". =O)

Min känsla

SORG

Att tappa fotfästet

Ibland möter vi dem som av en slump. De man behöver när livet är som mörkast.

När det inte finns någon ljuspunkt och inget framtidshopp.

Då finns de där med sin kunskap, empati, ger en trygghet - det kommer att bli bättre!

Säger: Det kan ta tid men du kommer att må bra!

Man tvivlar på orden - vad vet de om mig!

Vad vet de om att inte orka möta morgondagen?

När det har blivit normalt att se allting i svart hopplöshet.

När man inte bryr sig om någonting - att leva är bara ett tvång.

Jag hade tur - jag mötte en av dem som kunde hjälpa mig tillbaka!

Det har tagit tid och kraft - jag är inte framme vid målet ännu.

Men en bra bit på väg tack vare tryggheten jag fått med mig.

Insikten att jag kommer att kunna må bra med olika former av insatser.

Då får jag ett besked som snabbt för mig ner i den svarta gropen igen.

Plötsligt rycks marken under mig bort och ångesten griper tag i min själ.

Personen som varit min livlina och trygghet kommer inte att finnas kvar i mitt liv.

Genast kommer oron - hur ska det nu bli?

Finns det någon annan som har livlinor jag kan ta tag i?

Ångesten svider i magen, tankarna surrar i huvudet dag som natt.

Tänk om... jag tappar fotfästet i livet igen.

Tänk om... Jag inte hittar någon annan som jag känner sådan tillit till.

Tänk om...

Jag har varit så tacksam att denne person kom in i mitt liv så livet kunde fortsätta.

Alla får inte den chansen.

Jag fick den och jag tog den.

Kanske har jag blivit så trygg att jag kan klara mig?

Kanske har jag orken att öppna mig för en ny människa som kan stötta mig?

Just nu har min trygghet fallit ihop som ett korthus.

Det känns som marken försvunnit under mig.

Jag har tappat fotfästet.

Tre nykomlingar till familjen

I går kväll fick jag ett sms från en vän, som undrade om vi ville ha tre kattungar under kvällen? Raskt frågade jag Sambon som i sin tur undrade om de gick på lådan. Detta tolkade jag som ett ja - han sa ju inte nej! Svaret till vännen blev ett ja så klart.

Vännen kom med tre mycket söta kattungar, två tjejer och en kille. De hade lite ovanliga namn som vi aldrig i livet kommer att lära oss så två av dem döptes snabbt om till Sotis och Snäckan, den tredje har vi lite svårt att hitta namn på. Det ska vara på S, till en väldigt framåt tjej som snackar väldigt mycket. Kom gärna med förslag...

Idag har alla tre haft diarre så jag införde matförbund. Ingen idé att ge dem mat när den genast kom ut igen. Ikväll ska de få lite kokt fisk för att se om de kan äta något. De är inte sjuka på något sätt. Tvärtom så beter de sig som om de bott här jättelänge! Och de är helt hundvana! Nu håller vi tummen för att de får i ordning sina små magar.

VAR FINNS MINA PENGAR???????

Jag har en fråga:
När jag skickat iväg pengar via mitt bankkonto på internet, och mottagaren inte fått dem trots det gått flera timmar VAR FINNS DE DÅ?????????? Kan någon svara på det????????? Ligger de på någon server någonstans i världen????? Kan jag ta tillbaka dem???????????????

Ja visst

frågade jag Polisen som bötfällde Sambon om man kunde betala direkt och om de tog kort =O). Mina barn tycker detta är så otroligt PINSAMT, medan jag tycker att jag var rolig =O). Poliserna skrattade FAKTISKT åt det, även de har säkert fått frågan förr. Yngsta barnet säger att man inte får skoja med Polisen. Nähä, men det gör jag ändå - om det är "rätt" sorts Poliser. De är väl människor de med, och kan man muntra upp dem lite så är väl det bra? De ser allt för mycket elände ändå.

Fått städat lite på kontoret idag. Tack vare att jag inte kunde vare sig maila eller skörda mina grönsaker på FarmVille (Facebook). Blev så frustrerad över detta (snacka om i-landsproblem) att jag i rena ilskan började plocka med alla papper.

Nu är jag tillbaka 25-28 år igen - tvättar nedkissade kläder åt pappa. Förra gången var det barnens, cirkeln är sluten kan man kanske säga. Det måste kännas oerhört förnedrande för min pappa, jag har inga problem med det - å andra sidan skulle jag inte vilja att min pappa skötte min smutstvätt...

Pappa

Besökte min pappa i går igen. Han var mycket arg för att Sambon gick med keps inomhus. Det framförde han medan Sambon var ute och letade kläder som vi inte hittade. När han återkom väste jag till honom att ta av kepan. Och min pappa blev så glad så glad.

Vi höll sedan på att försöka få honom att förstå vilka kläder vi tog hem för tvätt, vilka som hängde i garderoben och vilka personalen hade tvättat. Han sa att han förstod inte! Jag har i dessa situationer hur mycket tålamod som helst fast jag säger samma sak minst 10 gånger (nä jag överdriver inte!). Tyvärr märker jag på min pappa att närminnet blir sämre och sämre. Ja inte bara det minnet utan minnet överhuvud taget.

Vi pratade om hur det skulle bli när han fick plats på ett äldreboende, och det kommer han ihåg att han ska till! Men han tror inte det blir bättre där. Jag försöker få honom att kanske tycka det blir bättre där eftersom han får ha egna möbler, tavlor o s v. Han började prata om vilka möbler han skulle ha, men kom inte på några... När jag frågade om han ville ha det eller det så kom han ihåg vissa men inte andra. Ibland frågar han så förvånat: Har jag det? Är det mina? Jag kom på en genial idé (om jag får säga det själv...)! Jag ska fotografera hans lägenhet (möbler, tavlor, foton m m), lägga in bilderna på min bärbara dator och sedan visa honom bilderna. Låter väl mycket pedagogiskt =O).

Nu får vi ju se hur stort rummet blir så klart, men han kan ju fundera på det så går tiden liiite fortare. Han var väldigt ledsen i går när han pratade om sin situation. Han ville hellre gå bort än fortsätta ha det som han har det. På ett sätt kan jag förstå honom. Han har alltid klarat sig själv, aldrig varit särskilt sjuk förutom en tumör i ögonhålan, och han har alltid varit något av en ensling. Nu är han helt hjälpberoende i många situationer. Men jag vill ju ha min pappa kvar så länge jag bara kan (lite ego är jag i det fallet). Han är den siste äldre nära släktingen jag har! Och så är han ju min PAPPA! Att helt stå utan föräldrar blir konstigt - jag är ju fortfarande ett barn så länge någon finns kvar.

Jag ska åka och lämna tillbaka hans larm samt hämta nycklar. Min pappa förstod inte att han hade haft ett larm hemma, det kom han inte ihåg. När han sedan trodde att det var det larmet han nu hade på armen och jag sa nej, då blev han totalt förvirrad. Och sedan gjorde jag det ännu värre för honom när jag sa att han får ett nytt larm på äldreboendet... Vi kunde inte reda ut det så han förstod. Inte heller förstod han att hans rullstol är hans så länge han behöver den, för att inte tala om rullatorn.

Hjälp! Det går så fort utför för pappa nu!!! Jag märker vid varje besök att hans minne bara blir sämre och sämre. Han frågade till sist om det var något han måste komma ihåg, men jag lovade hjälpa honom med det - vad ska man säga?

LYCKLIG LYCKLIG LYCKLIG

Vilken underbar dag jag hade i går! Det blev häst för hela slanten hela dagen. Jag kan knappt tro att det är sant! Jag visste inte om jag skulle knipa mig i armen eller gråta av glädje när jag körde Birke i skogen! Att själv kunna ta sig ut på en skogspromenad var en härlig känsla! Madde var med och gav en hjälpande hand när jag behövde det, vilket är en trygghet! Så småningom ska jag klara mig själv är det tänkt. Vädret var bara så härligt, det luktade gott i skogen och jag rastade både Assistenten och hennes hund =O). Dessutom fick jag mig en liten tur i snabbare tempo än trav när en travare plötsligt dök upp bakom mig. Alla, inklusive Birke, såg travaren utom jag...

Eftermiddagen tillbringades på Travet, dax för veckans lektion! Fick köra Neptun som jag tycker mycket om. Han knatade på med mig och Assistenten i kärran. Jag vet inte om vi var för tunga eller vad det var, men vi lyckades få punka på vagnen. Det blev att i sakta mak ta sig tillbaka till stallet...

Önskar jag kunde spara denna dagen i en burk eller något liknande...

Dyraste kattleverans???

Kajsa Kavat skulle levereras till Äldsta dottern idag. Hon har fått ett varaktigt hem hos Äldsta dottern. Jag och Sambon körde till Äldsta dottern med Kajsa. På vägen dit när vi var nästan framme möter vi Polisen. När vi är ca 100 m från parkeringen hos Äldsta dottern upptäcker jag Polisen bakom mig!!! Jag parkerar så fint - Polisen parkerar fint bakom mig... Min första tanke: Vad fan har jag gjort nu? Nästa tanke: Jag vet att jag inte har kört för fort!

Sambon kliver ur med Kajsa i famnen som han lämnar till Äldsta dottern. Polis 1 frågar vänligt Sambon om hur han mår och konstaterar samtidigt att Sambon inte hade BILBÄLTET på sig!!! Det hade de sett när vi möttes... Sambon fick böter på 1.500 kr. Han försökte förklara att vi bara skulle lämna en kattunge. Polis 1 var obeveklig - MAN SKA HA BÄLTE PÅ SIG. Vilket är helt rätt. Jag frågade om man kunde dra kortet (BETALkortet) direkt men det kunde man inte =O).

Jag fick visa körkort och blåsa för Polis 2, mitt körkort gällde och jag befanns vara nykter =O). Äldsta dotter frågade Polis 2 om böter för lyktlösa cyklar: 300 kr fram och detsamma för bak. Så nu vet ni det med.

Det lustiga (tycker nog inte Sambon) är att JAG bryter mot lagen varje gång jag kör bil medan Sambon alltid är riktigt ordentlig. Och ändå får HAN böter... Vad jag gör som bryter mot lagen? Det vet den som känner mig =O)

Glädjande besked!!!

Idag blev det bestämt att min pappa ska komma till ett äldreboende. Han framförde med stor bestämdhet att han inte skulle tillbaka till sin lägenhet igen! Och han skrev på en ansökan till plats på ett boende. Jag blev väldigt glad och lättad att han själv förstår att det skulle bli svårt för honom hemma. Nu får han vänta tills det blir ett rum ledigt på något av de två ställen som han ville till. Jag förstår ju att någon annan måste avlida för att han ska få ett rum, eller i alla fall bli väldigt sjuk. Det känns lite så där... Man önskar ju inte livet ur någon samtidigt som jag ju vill att pappa ska komma från kortis.

Vad som är lite tråkigt är att pappa kan bli både arg och elak mot oss, sina närmaste. Sådan har han aldrig varit innan. Fick prata med den underbara sjuksköterskan om detta, så jag fick tips på hur vi ska hantera det. Man blir ju väldigt förvånad när ens pappa tillrättarvisar en som om man vore 5 år eller så... Han är ändå gladare nu och mer social, vilket gör mig jätteglad!!! Det är bara att bita ihop och försöka gjuta olja på vågorna om han blir elak.

Kajsa Kavat

hittade vi idag i toppen av vår Benjaminfikus! Allra längst ut på grenarna skulle hon med.

Idag blev det klart att hon ska få ett varaktigt hem hos Äldsta dottern, som passade henne när vi var på Öland. Kajsa är en helt underbar katt trots att hon är så liten. Idag har hon lyckats skrämma slag på Maddes lagotto som är van vid katter. Det tog en bra stund innan lagotton tyckte att det där lilla krypet var OK. Det kanske t o m skulle föreställa en katt...

Små kryp hittade vi idag när Kajsa kräktes. Som Sambon sa: kräket rör på sig. URK!!! Tur han var hemma och kunde ta hand om det hela. Nu har hon fått maskmedel så vi får hoppas maskarna försvinner SNABBT! Vi lovade att hon skulle vara maskfri när Dottern fick hem henne =O)

Besök på vackra ÖN

Äntligen var det dags för besök på underbara Öland! Som vanligt har vi bott på en camping i stuga. Där är jättehärligt att bo. Vi ser Ölandsbron och Kalmarsund från fönstren i allrummet/köket. Hundarna gillar att vara där, även om de inte gillar resan dit... Båda är åksjuka men får varsin halv åksjuketablett innan vi åker, och det funkar faktiskt! Ingen kräker i alla fall.

Vi tränade lydnad med våra vänner från Borgholm, Karin och Åke, samt fikade, åt middag och pratade-pratade-skrattade-skrattade... Gästvänligare och omtänksammare människor finns inte! Karin passade på att knipa sitt 3:e förstapris i lydnadsklass 1 så hennes servicehund Kaisa får lägga till titeln Lp I. De var jätteduktiga, det är underbart att se dem på tävlingsplanen.

Tiffany står undrande inför vattenmonstren Kaisa och Wille, Karins och Åkes flattar. Jag kan säga att våra hundar INTE kastade sig i böljan med samma glädje. Möjligen doppar de tassarna lite grand. De gillade inte heller att bli skakade vatten på. På campingen finns en strand där hundarna får vara. Eftersom det är lågsäsong bor det inte så många kvar där, vilket gör att man kan släppa hundarna lösa. Om de älskar det? JAAAA!

Vi var faktiskt inte och tittade på någon sevärdhet denna gången - det blev mest träning och tävling, vilket var jätteroligt. Att bara VARA räcker gott för mig på Ön. Ligga på bäddsoffan i stugan, lyssna på regnet mot plåttaket och ha ett varmt täcke att kura under - kan det bli bättre??? Ja kanske om solen skiner så man kan vara ute med hundarna... De dagarna kommer de med.

PREMIÄRTUREN

tog jag i går med Birke. Hans sele är väldigt mycket enklare att sätt på än en travsele!!! Hans ägare Ulrica var med och visade hur påselningen gick till. Sedan tog vi en tur i skritt, vi var en hel drös som traskade iväg: Jag med Birke, Ulrica med rottisen Eddie samt Madde och lagotton Alice. Han kändes bra att köra, var ganska pigg - i alla fall när vi startade =O). Vi hade olika åsikter sedan om man skulle/skulle inte passera grannens nyfikna hästar. Som vanligt är jag för mesig, har svårt att kräva något ännu. Eftersom jag är ganska envis tror jag att det kommer att bli bättre ju mer jag kör. Jag kommer inte att köra ut själv förrän jag känner att han lyder mig till 100 %. Någon kommer att få traska eller åka med oss som säkerhet för både mig och Birke.