P-sprutor, kastration och ödet

Molly fick sin p-spruta idag, veterinären var tveksam eftersom Molly hade en juvertumör i höstas som opererades bort. Förmodligen är "risgrynet" som nu känns bakom sista högra juvret en ny tumör. Jag upptäckte den strax före jul, numera har jag "fingrar känsliga för knutor"! Veterinären bekräftade att det kan vara en ny tumör på gång. Efter samtal med försäkringsbolaget har vi fått klartecken att kastrera Molly på försäkringen. Vet inte om jag ska vara "tacksam" att vi får göra det nu eller om jag ska vara förbannad för att vi kunde gjort det direkt för flera år sedan!

Molly fick väldigt svåra och för henne jobbiga skendräktigheter när hon var ca 3-4 år. Hon var t ex inte i tjänst som min servicehund under två månader efter sin examen. Hon var så sjuk, orolig, deppig, mjölken rann och stoppade först efter två kurer med medicin. Naturligtvis var vårt problem inte att hon inte kunde jobba utan att hon mådde så fruktansvärt dåligt. Hon grävde sönder en stol och en soffa bl a. Tog redan då kontakt med If som vägrade låta henne bli kastrerad på försäkringen. De ansåg att vi skulle prova p-spruta först. Jag drog ut på det men insåg att något måste göras. Molly fick sin första p-spruta sommaren 2005. Sedan dess har hon fått dem reglebundet med 4 månaders mellanrum.

Eftersom veterinären vid besöket idag rekommenderade mig att sluta p-spruta och i stället kastrera för att förhindra nya juvertumörer ("det är inte en fråga OM de kommer nya - utan NÄR") ringde jag genast If när vi kom hem. Fick prata med en skadereglerare som sa OK till kastrationen.

Förra gången vi p-sprutade var den veterinärens avskedsord (sagda med stor ironi): Nu hoppas vi att hon blir sjuk (han menade livmoderinflammation, så vi kunde kastrera). Vi i familjen har pratat om att kastrera flera gånger, men har levt på hoppet - inte händer något oss en gång till...

VARFÖR inte låta tikarna kastreras direkt vid svåra skendräktigheter? Min erfarenhet är att de blir inte bättre snarare värre i takt med tikens ålder (jag har haft/har fyra tikar). Att låta dem få p-spruta ökar ju riskerna för vissa typer av tumörer! Enl vår husveterinär kan p-spruta även minska risken för andra sorters tumörer. Så man har ju stått som åsnan ni vet - mellan pest eller kolera...

Min älskade Ronja fick ju en juvertumör (ofarlig) som togs bort. Ett halvår efter hade hon en stor tumör i armhålan samt en massa små juvertumörer, det gick inte att behandla. Ronja fick p-spruta en gång, för att ev dämpa hennes agg mot andra hundar när hon var skendräktig. Hon fick mjölk som skvätte runt henne när hon sprang! Men hon blev inte dålig som Molly bara mycket mer sur på andra hundar och väldigt mycket mer vaktig. P-sprutan gjorde henne slö och loj, därför blev det bara en. Och den gavs flera år före hennes juvertumör.

Ibland tror jag det spökar... Innan vi upptäckte Ronjas farliga tumörer fotograferades hon tillsammans med Molly ca 1 månad före. Vi var dessutom på Hagön och rastade hundarna ca 2 veckor före upptäckten. I höstas var vi och fotograferade hundarna och gick på Hagön... Inte samma dag utan med några dagars mellanrum. Gissa vad jag upptäckte ca 1-2 veckor efteråt? Mollys tumör. Lite på skämt lite på allvar tror jag inte jag ska fotografera hundarna mer och inte rasta dem på Hagön. Visst är det underligt att vi gjort exakt samma saker med hundarna innan någon av dem fått en juvertumör??? Ödet?

Kan ju sluta med att tala om att Molly aldrig har fått sina armhålor så noggrant genomsökta som efter juvertumören i höstas! Hon finner sig i tryckandet och klämmandet med stort lugn. "Tuttisarna" blir mer genomklämda än de egna på jakt efter knölar :O)