GLÄDJE!!!!

Idag har Molly tagit bort livmodern som planerat. Vet hittade inga fler tumörer, endast den vi redan pratat om tidigare. Däremot var livmodern full av vätska! En begynnande livmoderinflammation med andra ord. Vi har tyckt att Molly varit "summen" (Sambons skånska, betyder orolig, låg m m på svenska) bl a i den gångna helgen. Lilla tumören sitter kvar, gick inte att ta bort utan att det blev ett stort sårområde. Så länge den inte växer ska den sitta kvar. Växer den så tar vi det bekymret då.
Nu är vi så glada att vi fick med Molly hem igen.

Hon ligger på golvet med huvudet i tratten och stönar. Jättetrött och inte lätt att ligga bekvämt med tratten på sig. Vi har placerat ut flera mjuka fällar till henne eftersom hon inte kan hoppa upp i sin kära skinnfåtölj (jo hon har en egen SKINN-fåtölj!). Men nix pix hon ligger hellre på kalla golvet.

Frågar mig ännu en gång: Varför fick vi inte genast göra denna operation när Molly blev så sjuk av sina skendräktigheter??? Nej då skulle man se om p-sprutan gav effekt först. Jo tack, tumörer gav den Molly! Lite "plåster på såren" för matte och husse var att vi endast betalade 85 pengar ur egen ficka för operationen, resten stod försäkringsbolaget för! Men knappt några "plåster på såren" för Molly som nu gått igenom sitt livs andra operation på mindre än ett halvår.

Tacka alla ni som tänkt på Molly idag! Även om ingen annan kan göra något åt situationen, känns det så skönt att veta att många är med en i tankarna!

Återigen pälsvård

Till alla små rara tanter som tror att mina hundar är så förståndiga och HANDIKAPPVÄNLIGA: Hoppas ni läser detta!

Dags för kamning av liten havanais idag. Sa glatt till henne att "nu ska du kammas". Svisch sa det, och liten havanais sprang iväg mot sovrummet. Jag efter henne så klart. Lilla havanaisen hoppar upp i dubbelsängen och lägger sig vid prydnadskuddarna mitt i sängen, där jag INTE har chans att nå henne. Vad är det för klokt (jo det inser jag ju att det är MYCKET förståndigt om man INTE vill bli infångad) men HANDIKAPPVÄNLIG??? HA! Inser mina fysiska begränsningar, OK jag har funktionshinder i denna situation... Sätter mig på kontoret i andra änden av lägenheten. Havanaisen ligger kvar. Efter en stund hörs tripp tripp, jag rusar ut och möter havanaisen i hallen. Snacka om att vända på en femöring - jag hinner knappt småle "nu tar jag dig" förrän havanaisen är i sängen igen!

Beklagar mig för Äldsta dottern via sms. Hon påpekar att jag nog inte ska säga till havanaisen att hon ska kammas. Tack för den upplysningen Äldstingen! Det har jag nu räknat ut allldeles själv. Jag surar och sätter mig vid datorn, passar på att beställa ett synnerligen gott vin (enligt Vinguiden) till vårt Bolag. Kan man skylla sitt drickande på havanaisen??? Nu hörs tipp tipp igen och havanaisen lägger sig i ibur på kontoret. Jag "mörkar" mina avsikter och anmäler mig även till nyhetsbrev med coctailrecept. Allt detta p g a liten icke samarbetsvillig havanais. Kastar mig över henne i buren, har ni försökt dra ut någon från en bur där alla fyra tassarna sitter i varsitt hörn och spjärnar emot??? Nä trodde väl det.

När jag fick tag i en tass plus ben och drog, blev havanaisen mycket tung! Inte kunde jag dra ut henne inte. Fick släppa henne och vips försvann alla fyra benen med tillhörande tassar på den hunden! Nu låg hon längst in med benen invikta under sig och ett lätt stressat uttryck i ögonen. OK, nu gäller det att jag inte ger mig, annars har hon kommit på ett bra sätt att hålla sig unden. Lite skak på buren och jag fick in en hand under henne - vips hade hon ben igen.

Hur slutade det? Med en halvnelson fick jag henne ur buren och upp i knät. Det var en sur hund men kammad blev hon! Och i eftermiddag ska hon badas... Men det får Sambon hjälpa mig med. Sen kamning igen... Ja ja, känns i alla fall som hon inte har så mycket päls för tillfället. Den är inte fullt så ogenomtränglig som innan.

Upp och Ner

Livet är upp och ner för tillfället. Nu har vi hittat 3 st knutor på Molly sammanlagt sedan i december. Tid för borttagning av livmoder nästa vecka samt även borttagning av knutor (om det går att göra under operationen). Alla tre sitter i samma juverrad. Hela tiden tänker vi på om vi ska fortsätta operera knuta för knuta, strunta i det och leva på hoppet eller att vi låter henne somna in i stället. Jag frågar snart alla vad de tycker, och det är så klart inte lätt att ge ett svar när jag inte själv tycker det är solklart... Sambon anser att vi ska låta henne somna in med flaggan på topp! Och känner man vackra stolta Molly - ja då är det svårt att resonera på annat sätt. Hela tiden är OM där: om knutorna är snälla, om hon kanske kan leva flera år till bara vi tar bort alla juverna, om vi ska låta henne gå igenom två stora operationer till (juverraderna), om hon ändå bär på elakartade knutor som vi inte känner, och så vidare i all oändlighet. Hon verkar inte alls sjuk, lite trött på promenaderna ibland men hon är ju ändå snart nio år. Lite vitare runt nosen och ögonen. Om jag jämför med Ronja, som blev nästan 13 år, så är Molly mycket äldre vid samma ålder. Man märkte inte på Ronja att hon inte höll samma tempo förrän hon var elva år ungefär. På Molly har det märkts sedan i somras.

Lilla Tiffany har visat framfötterna igen. Tränade lydnad i veckan för vår fröken. Jodå det gick väl hyfsat. Som fröken sa på ett fint sätt: Det går bra om man tränar! Skammens rodnad på mina kinder, fröken köpte inte mina taskiga ursäkter: det har ju varit jul, sedan har Tiffany hamnat i trotsåldern, vädret har varit trist, köttbullarna för dyra (nej det sista sa jag absolut inte!)... Vi tränade inomhus i ett ridhus med spån på marken. Gör aldrig det om du har en pälsad hund, särskilt inte om din hund springer i en vattenpöl också. Vi hade en mycket skitig hund full med spån med oss hem i bilen. Hon hade haft superkul - sprang runt som en galning, käkade hästskit, fick massor av köttbullar, bet matte i ärmarna och gjorde säkert lite till som jag inte minns. Jo hon plockade upp frökens vittringspinne och gav mig. Bra nu vet jag hur jag ska skaffa egna vittringsapporter: Skickar ut Tiffany på klubben en träningskväll, ingen där kan väl tro att det lilla pälsiga krypet är smart nog att stjäla pinnar???!!!

Till alla som med stor bestämdhet säger att vallhundar är de klokaste hundarna - glöm det! Gav Tiffany en Nina Ottosson-leksak idag för aktivering. För att göra det svårare för hunden att ta godiset satte jag dit två små spärrpinnar. De låser de stora brickorna. Tog inte 2 minuter så var spärrarna bortplockade! Satte i fyra spärrar istället och nytt godis. Spärrpinnarna formligen flög, ok jag överdriver lite. Inga problem där inte! Sedan skulle Molly testa. Två spärrpinnar och godis under brickorna presenterades för henne. Hon fick inte till det alls. Jag lät henne jobba men till sist gick hon därifrån. Kallade på henne och tog bort ena pinnen, nu först lyckades hon att komma åt godiset genom att kämpa bort pinnen. Hur lång tid det tog? Mer än 5 minuter... Jag säger det igen om Tiffany: LITEN MEN SMART!!!

Knäck i lurarna, pinnar och datordoktorn

Kan någon förklara vart tiden tar vägen? Den rusar ifrån mig känner jag. Kan det bero på åldern...

Idag var det 8 grader varmt strax efter lunch, det lät mycket skönt! Men när jag och Tiffany kom ut blåste det halv storm och några 8 grader plus var det inte! Tiffany har fortfarande knäck i lurarna när vi är ute (på svenska: hon lyssnar inte på mig!). Och alla runt omkring mig har så roligt åt detta -" Du är ju instruktör och hundpsykolog så det är väl klart att dina hundar kan och gör allt du säger"! Ja det är möjligt att det borde vara så, nu är det (tack och lov) inte på det viset. Instruktörer och hundpsykologer är människor de med, särskilt i kontakten med de egna hundarna. Det är MYCKET lättare att se hur andra ska träna sina hundar än att se vad man själv sysslar med. Bara så ni vet! Dessutom, jag har talat om för mina jyckar att jag är både det ena och det andra, och vad hjälper det? NADA! De ser fånigt på mig och rycker på axlarna.

Vi mötte en mycket gammal hund på promenaden, den är blind på bägge ögonen men hör bra. Tiffany tyckte den var lite mystisk, den satt ner och gjorde just ingenting. Tiffany fick lov att hälsa, hon var mycket försiktig i sin kontakt och den gamla tiken brydde sig inte. Jo det gjorde hon faktiskt när jag började kika lite mer. Hon vände bort huvudet flera gånger, den tillfälliga matten tog det som att hon lyssnade efter oss. För mig såg det ut som lugnande signaler till Tiffany. Som faktiskt tog det oerhört lugnt och stillsamt för ovanlighetens skull!

Nu har jag samlat ihop till en präktig påskeld i trädgården! Nej jag skojar! Men hade jag samlat alla pinnar Tiffany samlar i sin päls när vi är ute hade jag nog fått ihop till en brasa, kanske inte jättestor, men en hyfsat stor i alla fall. Hittar fåglarna inga pinnar att bygga bon med så kan vi gå en promenad och sedan kan de plocka dem från hunden...

Har haft besök av vår "datordoktor". Som vanligt blev det en del förmaningar och ajabaja! Sagda med allvarlig röst och blick. Där står man sedan med skammens rodnad på kinderna och försäkrar att nej då DET HAR JAG ALDRIG GJORT! Inte har jag laddat hem några program som jag inte borde - hur kan han tro något sådant om mig??? Tyvärr går det inte att neka till dessa brott eftersom filerna ligger i datorerna och plockas fram som "bevis". Dyrt blir det i alla fall. Om man får säga så, är datordoktorn den dyraste manlige besökaren jag någonsin haft i huset. Värre än när man lämnar bilen till bildoktorn. Men sen går datorerna igen som skållade råttor!

P-sprutor, kastration och ödet

Molly fick sin p-spruta idag, veterinären var tveksam eftersom Molly hade en juvertumör i höstas som opererades bort. Förmodligen är "risgrynet" som nu känns bakom sista högra juvret en ny tumör. Jag upptäckte den strax före jul, numera har jag "fingrar känsliga för knutor"! Veterinären bekräftade att det kan vara en ny tumör på gång. Efter samtal med försäkringsbolaget har vi fått klartecken att kastrera Molly på försäkringen. Vet inte om jag ska vara "tacksam" att vi får göra det nu eller om jag ska vara förbannad för att vi kunde gjort det direkt för flera år sedan!

Molly fick väldigt svåra och för henne jobbiga skendräktigheter när hon var ca 3-4 år. Hon var t ex inte i tjänst som min servicehund under två månader efter sin examen. Hon var så sjuk, orolig, deppig, mjölken rann och stoppade först efter två kurer med medicin. Naturligtvis var vårt problem inte att hon inte kunde jobba utan att hon mådde så fruktansvärt dåligt. Hon grävde sönder en stol och en soffa bl a. Tog redan då kontakt med If som vägrade låta henne bli kastrerad på försäkringen. De ansåg att vi skulle prova p-spruta först. Jag drog ut på det men insåg att något måste göras. Molly fick sin första p-spruta sommaren 2005. Sedan dess har hon fått dem reglebundet med 4 månaders mellanrum.

Eftersom veterinären vid besöket idag rekommenderade mig att sluta p-spruta och i stället kastrera för att förhindra nya juvertumörer ("det är inte en fråga OM de kommer nya - utan NÄR") ringde jag genast If när vi kom hem. Fick prata med en skadereglerare som sa OK till kastrationen.

Förra gången vi p-sprutade var den veterinärens avskedsord (sagda med stor ironi): Nu hoppas vi att hon blir sjuk (han menade livmoderinflammation, så vi kunde kastrera). Vi i familjen har pratat om att kastrera flera gånger, men har levt på hoppet - inte händer något oss en gång till...

VARFÖR inte låta tikarna kastreras direkt vid svåra skendräktigheter? Min erfarenhet är att de blir inte bättre snarare värre i takt med tikens ålder (jag har haft/har fyra tikar). Att låta dem få p-spruta ökar ju riskerna för vissa typer av tumörer! Enl vår husveterinär kan p-spruta även minska risken för andra sorters tumörer. Så man har ju stått som åsnan ni vet - mellan pest eller kolera...

Min älskade Ronja fick ju en juvertumör (ofarlig) som togs bort. Ett halvår efter hade hon en stor tumör i armhålan samt en massa små juvertumörer, det gick inte att behandla. Ronja fick p-spruta en gång, för att ev dämpa hennes agg mot andra hundar när hon var skendräktig. Hon fick mjölk som skvätte runt henne när hon sprang! Men hon blev inte dålig som Molly bara mycket mer sur på andra hundar och väldigt mycket mer vaktig. P-sprutan gjorde henne slö och loj, därför blev det bara en. Och den gavs flera år före hennes juvertumör.

Ibland tror jag det spökar... Innan vi upptäckte Ronjas farliga tumörer fotograferades hon tillsammans med Molly ca 1 månad före. Vi var dessutom på Hagön och rastade hundarna ca 2 veckor före upptäckten. I höstas var vi och fotograferade hundarna och gick på Hagön... Inte samma dag utan med några dagars mellanrum. Gissa vad jag upptäckte ca 1-2 veckor efteråt? Mollys tumör. Lite på skämt lite på allvar tror jag inte jag ska fotografera hundarna mer och inte rasta dem på Hagön. Visst är det underligt att vi gjort exakt samma saker med hundarna innan någon av dem fått en juvertumör??? Ödet?

Kan ju sluta med att tala om att Molly aldrig har fått sina armhålor så noggrant genomsökta som efter juvertumören i höstas! Hon finner sig i tryckandet och klämmandet med stort lugn. "Tuttisarna" blir mer genomklämda än de egna på jakt efter knölar :O)

Vädrets makter, datorkrångel, kollegor och sängar

Tyvärr blev det ingen utställning för oss i Göteborg i söndags! Vi höll på i nästan totalt 4 timmar dagen före utställningen med att skapa en mycket vacker Tiffany. Sambon fixade benan och jag höll i hårtork och kam. Resultatet och samarbetet blev galant. Jag lyckades med att INTE skälla på Sambon en enda gång, och för er som undrar om vi fortfarande är sambos - Ja det är vi! Vi kom ju aldrig iväg på utställningen. Vi klev upp klockan 05.00, tittade ut genom alla fönster - och jo det snöade lika mycket utanför dem alla. Tanken på att köra i snömodd och ev halka till Göteborg kändes inte lockande alls! Jag tog beslutet att stanna hemma. Nästa utställning blir i mars och då ska det väl inte snöa i alla fall!

Snopna blev vi när vi ca 3 timmar senare klev upp och såg att det slutat snöa, den snö som kommit smalt snabbt undan och ja, då undrade vi varför vi inte hade kört. Men man kan alltid vara oerhört klok efteråt... Vi har just nu en ovanligt välfriserad havanais, jag lyckades t o m klippa pälsen runt tassarna snyggt denna gång.

Har legat vaken i timmar i natt. Som vanligt när uppkopplingar, e-post eller något annat skit (ursäkta) inte fungerar på datorn. Kunde inte komma in och uppdatera min Ronjas Hundgöra sida i går. Mailade webbhotellet samt leverantören av FTP-programmet i USA. Bara att förklara felet på engelska gjorde mig svettig och matt! De förstod i alla fall mitt problem och hänvisade mig till webbhotellet. Jag förstod t o m deras svar på engelska, jippi (man får vara glad för det med!). Det strular fortfarande men skam den som ger sig. Är det så att det sitter en retlig Gud någonstans som, när han ser att mitt liv flyter fram lugnt och harmoniskt, jäklas med mig genom att manipulera med min dator???

Fick ett telefonsamtal från en instruktörskollega i går kväll. Det är så härligt med sådana människor som man bara kan vara sig själv med! Som man ärligt kan säga "Du, det vet jag inte" till och ändå inte bli idiotförklarad. Där man kan skratta tillsammans åt vilka underliga banor ens tankar kan ta sig in på när det gäller hundträning. Det man tycker är väldigt intelligent och solklart uträknat kanske vid eftertanke är något mindre smart... Hoppas verkligen min kollega kände lika dant efter vårt samtal.

Har bestämt att eftermiddagen ska tillbringas i sängen med en mycket bra bok som handlar om en autisktisk kvinnas förmåga att förstå djur just p g a sin autism. Hon arbetar som sakkunning vid Jordbruksdepartementet i USA. Förutom boken ska det finnas en påse ostbågar jämte mig i sängen -
och det kommer även att finnas en dreglande terv samt en närgången havanais i samma säng. Hur klararar sig folk som bara har 90 cm bred säng och mer än en hund varav en är hyggligt stor??? Som tur har vi dubbelsäng, även den kan kännas liten ibland med en Sambo (han ligger oftast i sin halva), en terv som ligger i halva min del (i fotändan) samt en havanais som är s k svärmorsplanka - alltså ligger mellan mig och Sambon. Tur man är så liten och vig som man är.

DAP-halsband på Nyårsafton

Tiffany har haft ett s k DAP-halsband på sig inför nyårsaftons raketskjutande. Jag har även spelat en cd med raketljud under december från olika ställen i huset och med olika volym. På nyårsafton kl. 24.00 när det small som mest hade jag en liten Tiffany som inte ens lyfte på huvudet över raketerna. Någon kom riktigt nära och small högt - ja då tittade hon bara ut snabbt.

Molly däremot skäller och går mot fönstren när det låter mycket och nära. Svansen är rest och raggen står på henne. Hon morrar med väldigt korta mungipor, men jag kan inte kalla henne rädd. Det går lätt att avleda om hon har åsikter, och hon varken darrar, flåsar eller beter sig utan hon säger OK, då lägger jag mig!

Min erfarenhet av tidigare hundar är att första nyårsnaten brukar funka bra, men inte året efter. Så det ska bli intressant att se hur det går 2008! Men jag kommer att förebygga med cd-n och nytt DAP-halsband.

Liten men smart!

Det nya året började med att vi fick lite lätt snöfall över Halmstad, inte så att det täckte marken men vinden drev ihop det lilla som kom i små pyttedrivor. Vinden har även drivit in oss i husvärmen från allt för långa kissrundor!

Idag har jag insett att i lilla Tiffany bor det en stor individ och en klok hund (fast ibland har vi svårt att tro det). Hon har, utan att få kommando, plockat upp en guldtia åt mig från golvet idag. Först när hon försökte få upp den slog hon till den med tassen så den for in under en hurts. Då trodde jag att min insats behövdes. Men icke, hon höll på en stund med nosen under hurtsen, kom sedan springande till mig och ur munnen tappar hon tian! Jag trodde inte mina ögon! Stort jubel och godisregn över lilla donnan! Molly fick också plocka upp pengen för att få visa att hon minsann kan fortfarande! För att testa om det var rena turen att Tiffany tog myntet, lade jag ner det på golvet jämte mig. På kommandot HÄMTA lyfte hon genast upp det och höll i munnen så jag kunde ta det. Så det var inte bara tur...

Inte nog med denna bravad, hon kom på mitt kommando (Tiffy låg i hallen och "chilla" - eller vad nu ungdomarna kallar det) och på nästa kommando HÄMTA så plockade hon utan problem upp en räkning som flugit under en stol i köket. Då kom tårarna på mig samtidigt med mängder av klappar, jubel och ännu mer godis till Tiffany. Är Tiffany i samma rum som mig och jag tappar något som låter så kommer hon oftast fram utan att jag sagt något. Jag belönar all spontanapportering eftersom det kommer att ingå i hennes yrke som servicehund.

Har återigen haft en dust med Tiffens päls. På söndag ska hon ställas ut för första gången i juniorklass (officiell klass). Så nu är det allvar med frisyren. Men jag lyckas att få fram ett annat utseende på pälsen när jag kammar. Långt ifrån havaniaslikt, snarare ser hon ut som Birgitte Bardot i 50-tals tuperad hövolm över hela kroppen... Och ju mer jag kammar desto mer tuperad blir pälsen??? Jo jag har balsam som sprayas på efter konstens alla regler. Men det gör inte saken bättre förutom om jag dränker pälsen i balsam, fast då klistrar sig pälsen fast i skinnet. HJÄLP! Som tur är ska jag inte visa upp Birgitte, förlåt, Tiffany själv utan det gör hennes snälla uppfödare. Hoppas hon står för det löftet när vi ses i Göteborg på söndag :O).

Nu har jag kommit på ett bra knep mot att gå inne och frysa: Kamma en pälshund som inte vill vara med på det! Jag lovar att i takt med att striden eskalerar åker mina kläder av plagg efter plagg. Molly brukar komma och stå och nosa på Tiffany eller försöka smyga sig till en bit av belöningsgodisarna, nej MUTAN heter det ju, så det är tur man har ögon i nacken. Och eftersom man haft småbarn en gång i tiden sitter det ögon även i nacken. Erbjuder jag Molly en bit godis mot att jag får klippa en klo får hon plötsligt väldigt mycket att göra i ett annat rum så långt ifrån kontoret som möjligt. Kontoret är platsen för kamning m m. Fast för hundarna går det nog under namnet Tortyrkammaren (hahaha tortyr-KAMMAREN - det är väl jag det!!!).

I morgon ska min älskade Sambo hjälpa mig att bada och föna Tiffany inför utställningen. Den stora frågan är nu: Kommer vi att vara sambos även efter denna badstund??? Svar följer nästa vecka! Svaret beror lite på hur det går på utställningen såklart. Blir det inga BIR, HP, CERT m m - ja då har Sambon inte fixat hårstråna rätt på hunden! Eller...