I goda vänners lag

Idag har jag haft besök av L och hennes lille son på 11 månader. Efter lite funderande kom vi fram till att det var två år sedan vi sågs, fy vad tiden går!!! L har verkligen förstått Sambons och mitt intresse för semlor, vi har en mycket seriös avsmakning varje vår. Vi fick en bok i ämnet semlor. L hade även med sig danska smörrebröd, finns att köpa i stan tydligen, mycket delikata!, och så klart åt vi semlor som dessert.

Våra hundar är inte barnvana men så fint de närmade sig den lille pojken när han satt på golvet. Tiffany nosade igenom honom och han fick en och annan puss av henne. Hilka visste inte vad hon skulle tro, när han kröp efter henne beslöt hon att det var bäst att fly. Det var bra träning för hundarna nu när det kommer en bebis i familjen. Måste säga att den duktige lille killen är van vid hundar!

Funderar på vad jag egentligen tycker om programmet Mot alla odds... På ett sätt tycker jag att det är bra att visa att vi kan mer än vad andra tror. Sen kan man alltid visa det på olika sätt. I Mot alla odds föses alla runt, skynda skynda, gå inte där, gå där, gå sakta, kom och titta, titta inte dit o s v. Jag ligger i min soffa och blir superstressad! Och lite illa till mods, deltagarna utför stora prestationer - helt klart, tyvärr blir det lite: oh va duktiga de är fast de inte har armar, ben o s v. Jag vet inte om fler än jag märker gruppbildningarna som håller på att formas lite löst... Jag är väldigt känslig för hur kemin är mellan människor och tro mig eller ej det finns "finare" funktionsnedsättningar än andra - tycker vissa personer med funktionsnedsättning.

Varför inte låta ett gäng med olika funktionsnedsättningar ta sig från riksgränsen i norr till Smygehuk i söder och utföra olika uppdrag under resans gång. Typ besöka olika kommunala inrättningar, gå på bio, åka Inlandsbanan o s v. DET hade verkligen varit en utmaning!!! I jämförelse vad vi kämpar mot dagligen är Africatrippen en kort bagatell...