.jpg)
Ja den frågan ställer jag mig när det gäller mitt engagemang som instruktör och hundpsykolog. Idag kan jag inte läsa en hundtidning eller hundbok, det är ett stort mentalt motstånd mot det. Bara tanken på att fortsätta som instruktör/hundpsykolog får mig att få ont i magen och ger mig ångestkänslor. Hur kunde det bli så fel...
När möjligheten kom att utbilda mig till instruktör var jag verkligen överlycklig. Jag blev SBK-, Service- och Signalhunds- samt IMMI-ansluten instruktör inom loppet av fyra år. Min firma startade jag sommaren 2005, det var en dröm som slog in. Sakta arbetade jag mig upp så jag kunde jobba 25 % med min verksamhet. Jag hade ofta kö på mina kurser, ibland var t ex valpen inte ens född - men den stod redan uppsatt till Valpskola. Under åren har jag mött många trevliga hundar och deras ägare. Vissa har jag fått som vänner för livet (hoppas jag...) och umgås med som vänner. Och det är jag innerligt glad och tacksam för.
Någonstans på vägen blev det för mycket. Jag skruvade hela tiden upp prestationskraven, ville ge mina kursdeltagare mer och mer. Kroppen tog stryk, att stå ute i alla väder och årstider fungerade inte för mig. Det värsta var när jag till sist märkte att jag blev irriterad på någon stackars hundägare. Jag har alltid haft väldigt mycket tålamod med dem som kanske inte har så lätt med sin hund, alla har vi varit nybörjare - även jag. Att bli irriterad är en dödssynd tycker jag, om det inte handlar om ren och skär lathet från hundägarens sida.
Till sist fanns ingen lust och glädje kvar på mina kurser, jag t o m fick tvingas att ge mig iväg till kurstillfällen av mina assistenter. Det tog emot, jag kunde lika väl ha blivit ombedd att klättra upp på Kebenekajse, så stort blev motståndet. Jag förstod och förstår fortfarande ingenting - hur kunde det bli så här? De sista månaderna hade jag bara kurser där jag kände de flesta sedan innan. Jag orkade bara inte med nya människor. Eller hundar.
Redan innan den sista kursen startade hade jag tagit beslutet att inte fortsätta med min verksamhet. Sista kursen var riktigt trevlig - med underbara deltagare som visste att det var sista kursen. När kursavslutningen var klar kändes det som en befrielse. Och känns fortfarande! Idag kan jag inte ens tänka på att fortsätta ha kurs utan att få ont i magen. Samtidigt som jag saknar kontakten med alla härliga människor och hundar jag mött genom åren. Jag kan inte ens tänka mig att fortsätta som SoS-instruktör trots att den verksamheten ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Varför blev det så här?
Ja min kära vän - hur blev det då? Men du, du HAR fått vänner för livet genom dina kurser - vi är här alltid
SvaraRaderaDet finns inget svar på din fråga men det fanns en mening med att du utbildade dig och höll kurser för utan det så är vi många som aldrig fått lära känna dig och den underbara person du är. Tyvärr är det så trist att du känner som du gör för jag vet att du gett många hundägare så mycket och att fast du själv aldrig kände dig nöjd så va dina kursdeltagare det. Du har lärt mig så mycket hund och jag skulle aldrig velat ha kurserna för dig ogjorda. Du har funnits där när det varit svårt i mitt liv som hundägare med goda råd men också lyssnat och peppat mig. Du är en fin peron Marie och jag önskar att du en gång ska finna glädjen igen i att dela med dig av din oändliga kunskap om hund och hundägandet.
SvaraRaderakram till världens bästa Marie från mig, Amigo och Zimba