Handikapparkeringsskylt

Detta är den absolut bästa hk-parkeringsskylt jag någonsin sett!!! Tyvärr är det väldigt många som är mycket lata... Och tror att det är en diagnos. Pensionärer tycks anse att ålderdom är ett handikapp, förlåt numera ska det heta FUNKTIONSNEDSÄTTNING. Det borde finnas en sådan underskylt på ALLA hk-plats skyltar =O) så ökar chanserna att de som verkligen behöver dem också får dem.

Kattregler

Tigris i brödkorgen

Med två katter i huset befinner sig de två hundarna i klart underläge. För er som har katter är detta inte något nytt. Våra katter, Tigris och Skrålis (den sistnämnda är här på jourhem) har satt upp reglerna ganska tydligt, och även vi människor omfattas av dem:

• Katter får ligga utsträckta på matbordet - hundarna får ligga utsträckta under bordet
• Katter får tigga mat på bordet - det får inga hundar göra, på sin höjd jämte bordet
• Katter har företräde till mattes rullstolar - önskar en katt platsen ska hunden genast hoppa ner på golvet
• Katter får stjäla hundmat - hundar får inte stjäla kattmat
• Katter ska få sitt godis varje gång hundarna får godis, gärna fler gånger - det blir extra spinning för matte och husse
• All mat som står på bordet är även katternas om de vill ha av den
• Vill en katt ligga nära en hund ska denna acceptera detta utan morrningar
• Hundar får inte äta kattbajs hur lockande det än är, de är portförbjudna i lådan
• Katter får gärna jaga hundar, men hundar får ej jaga katter mer än när katterna tillåter det
• Katter får placera sin kropp på allt såsom tidningar (gärna medan matte/husse läser dem), i knän, på datorernas tangentbord, i plastkassar med trevligt innehåll (MAT), på fönsterbrädor så matte inte kan ha så mycket växter där som skymmer utsikten, på mattes mage medan hon försöker läsa i sängen
• Katter får fisa hemska fisar, det får ingen annan i huset
• Katter ska fjäskas lite för vid kloklippning, så är de stilla och snälla
• Katternas toalett ska städas flera gånger om dagen
• Katterna kräver viss sorts kattmat, hundarna får äta det de får
• Katterna bestämmer var - när - hur och av vem de ska bli klappade
• För att göra allt mycket enkelt att komma ihåg:

KATTERNA BESTÄMMER ALLT!

Grattis!!!

Sussi och Himbi gjorde ett UNDERBART lydn klass II program på tävlingsträningen i går, lördag. Det var så roligt att se att de var så koncentrerade och ändå genomförde programmet med stor glädje både under och mellan momenten. Ni tar 1:a priset på nästa tävling!

Vill även tacka Sussi för det stöd hon ger mig på både träning och tävling! Jag har aldrig tävlat på så många olika ställen som jag har i år, och nästa år lär det bli fler =O)! Har äntligen fått en träningskompis efter att aldrig ha haft det under alla år jag tränat lydnad - och vilken träningskompis sedan!

Magister Jenny inte att förglömma, hon har fått mig att älska att gå in på planen och tävla. Förr fick jag ont i magen bara jag fick PM:et för en tävling. Nu blir jag GLAD när jag får kuvertet och längtar till tävlingsdagen. Visst pirrrar det i magen men det ska det göra för att man ska kunna prestera.

Grattis till mig själv som har världens bästa assistent som arbetar denna helg (jag har tvingats skriva detta ;O) ).

Assistenten!

Gran eller ej

Vi har efter lite vånda beslutat oss för att inte ha en gran inne till jul. Orsaken är två små ludna söta misar som bägge har visat en förkärlek att klättra i den stora benjaminfikusen. Att den inte är sig lik kan ni nog förstå och den kommer aldrig att bli som förr heller. Vi kan väl i värsta fall hänga några garntomtar i den som misarna kan slåss om. Naturligtvis pratar vi inte om damen Tigris, som var här förra julen men inte brydde sig om granen. Jo en och annan kula åkte väl i golvet men hon klättrade i alla fall inte granen och hon klättrar inte i något annat heller.

Det är de små gangstrarna Kajsa Kavat och Skrålis som är bovarna i dramat! Kajsa kommer med Äldsta dottern på julafton och sedan ska vi passa henne över nyårsafton... För att undvika KATTAstrof blir det ingen gran här! Även om vi säkert fått livat =O).

Kajsa i fikusen

Hur kan det bli så här?

Ja den frågan ställer jag mig när det gäller mitt engagemang som instruktör och hundpsykolog. Idag kan jag inte läsa en hundtidning eller hundbok, det är ett stort mentalt motstånd mot det. Bara tanken på att fortsätta som instruktör/hundpsykolog får mig att få ont i magen och ger mig ångestkänslor. Hur kunde det bli så fel...

När möjligheten kom att utbilda mig till instruktör var jag verkligen överlycklig. Jag blev SBK-, Service- och Signalhunds- samt IMMI-ansluten instruktör inom loppet av fyra år. Min firma startade jag sommaren 2005, det var en dröm som slog in. Sakta arbetade jag mig upp så jag kunde jobba 25 % med min verksamhet. Jag hade ofta kö på mina kurser, ibland var t ex valpen inte ens född - men den stod redan uppsatt till Valpskola. Under åren har jag mött många trevliga hundar och deras ägare. Vissa har jag fått som vänner för livet (hoppas jag...) och umgås med som vänner. Och det är jag innerligt glad och tacksam för.

Någonstans på vägen blev det för mycket. Jag skruvade hela tiden upp prestationskraven, ville ge mina kursdeltagare mer och mer. Kroppen tog stryk, att stå ute i alla väder och årstider fungerade inte för mig. Det värsta var när jag till sist märkte att jag blev irriterad på någon stackars hundägare. Jag har alltid haft väldigt mycket tålamod med dem som kanske inte har så lätt med sin hund, alla har vi varit nybörjare - även jag. Att bli irriterad är en dödssynd tycker jag, om det inte handlar om ren och skär lathet från hundägarens sida.

Till sist fanns ingen lust och glädje kvar på mina kurser, jag t o m fick tvingas att ge mig iväg till kurstillfällen av mina assistenter. Det tog emot, jag kunde lika väl ha blivit ombedd att klättra upp på Kebenekajse, så stort blev motståndet. Jag förstod och förstår fortfarande ingenting - hur kunde det bli så här? De sista månaderna hade jag bara kurser där jag kände de flesta sedan innan. Jag orkade bara inte med nya människor. Eller hundar.

Redan innan den sista kursen startade hade jag tagit beslutet att inte fortsätta med min verksamhet. Sista kursen var riktigt trevlig - med underbara deltagare som visste att det var sista kursen. När kursavslutningen var klar kändes det som en befrielse. Och känns fortfarande! Idag kan jag inte ens tänka på att fortsätta ha kurs utan att få ont i magen. Samtidigt som jag saknar kontakten med alla härliga människor och hundar jag mött genom åren. Jag kan inte ens tänka mig att fortsätta som SoS-instruktör trots att den verksamheten ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Varför blev det så här?

ENGLANDSRESA

Nu är allt bokat och klart inför vår resa till England nästa sommar!!! Jag får återse mitt älskade Yorkshire och York efter fyra år. Vad är det för speciellt med Yorkshire??? Först och främst naturen, dessa dalar med sina små byar och murar och hedarna där man kan se fåren och boskap gå och beta vid vägkanten. Nej där finns inga staket där inte! Jag känner en sådan frid inombords när vi är där. Genom alla tv-serier har jag sett landskapet i många år och alltid längtat dit. Att stå där live är som att kliva rakt in i en tv-serie! Förutom att man HÖR fåren bräka...

York är en gammal stad som grundades av vikingarna, de kallade staden Jorvik (se vad jag kan!). Och ändan sedan jag var där första gången 2004 har jag trivts så bra där. Vi har bott på tre olika hotel beroende på vilka DFDS (färjebolaget) hade avtal med. I år bokade vi boende på det sista vi bodde på som hade ett kanonrum för att inte tala om badrummet. Sambon har fört konversation med hoteldirektören själv över mail, och hon talade om att hon minsann fyller år samma dag vi kommer =O) - får kanske ta med en lite present från Sverige till henne... Hotellet ligger precis utanflr stadsmuren så vi har mycket nära till ALLT, pubar, affärer, historiska byggnader m m.

Efter Yorkshire åker vi till B&B på Stubbs Farm där vi nu bott i två år. Vi tänker väl återse New Forest och London igen. Det finns så himla mycket vi vill se så det är svårt att hinna med. Och vi kommer på nya saker hela tiden. Det ska bli oerhört roligt att träffa Jean och Robert på Stubbs Farm igen. Det mottagandet vi får där är guld värt!!!

Vilken

tur att jag har min Sambo!!! Utan honom hade jag aldrig klarat av att röja ur min pappas lägenhet, köra och slänga en och tusen saker på tippen, sortera det jag vill ha, det pappa vill ha o s v. Dessutom har han kört alla möbler m m min pappa har i nya lägenheten plus spikat tavlor och kopplat in tv/video och miljoners andra saker som bara ska funka för min pappa. Samtidigt har han jobbat som vanligt hos mig... Det finns inget TACK som är tillräckligt stort för Sambons hjälp!

Läkarintyg av diverse orsaker

Jag upphör aldrig att förvåna mig över våra myndigheter och deras krav på läkarintyg när man har ett funktionshinder (förlåt Helena så heter det inte längre eller?).

Är på G att köpa ny bil, till det får jag lite bidrag av Försäkringskassan. T ex till anpassningen. Min första bil köpte jag 1977 om jag inte minns fel. Jag har samma grundläggande funktionshinder, som blivt värre med åren. Men det är samma diagnos. Ändå ska kassan ha läkarintyg på att jag har detta funktionshinder, dessutom ska läkaren intyga att jag kommer att ha det nio år framåt!!! Vad tror de? Att jag helt plötsligt börjar gå efter 52 år??? Att jag ska ha samma funktionshinder i nio år till kan vilken icke läkarkunnig människa räkna ut med tårna...
Att det måste hålla i sig i nio år beror på att man måste ha sin bil i nio år (eller till den gått 18 000 mil). SUCK OCH STÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖN!!!

Det är samma visa när jag ansöker om förlägning av mitt särskilda parkeringstillstånd. Det vara i tre år, sedan får man ansöka om nytt. Läkarintyg ska lämnas tillsammans med ansökan. Vad tror Kommunen - att jag har mött Jesus och hux flux kan skuttelutta runt på mina ben???

Tänk vilken tid alla parter hade sparat in om det fanns lite sunt förnuft hos våra myndigheter. Vissa funktionshinder blir man aldrig bättre av, hur gärna myndigheterna vill (det är väl därför man ska lämna intyg...). Det bara är så. Mitt funktionshinder tillhör den skaran. Om nu myndigheterna TROR att man kan bli "bättre" skulle jag vilja att de upplyser alla med funktionshinder om detta! Vilken grej! Alla slipper sina krämpor, vi kan slänga kryckor/rullstolar/anpassade bilar m m åt helsike. Var var var är det man helt plötsligt blir helt "frisk"????

Att ansöka om bilstöd hos F-kassan är inget man gör bara så där. Jag blir trött bara jag tänker på eländet... Det kräver en massa jobb (från MIN sida), sömnlösa nätter och lätt magsår. Nej jag överdriver inte! Det är skitjobbigt, det vet alla som hållt ut och gjort det! Nej jag är inte tyst och tacksam för detta bidrag och ska inte klaga bla bla bla. Så länge samhället ser ut som det gör måste vi ha bilar för att kunna förflytta oss.

Spruta eller inte spruta...

Jag har fortfarande inte tagit någon influensaspruta mot svinsjukan. Och jag är väldigt tveksam till att ta den. Känns som vaccinet är ihoparafsat utan större koll av biverkningar. Det gör mig mer nervös än själva influensan.

Min pappa kallar influensan för svinpäls, haha haha. Tycker det låter lite kul!

Ska starta en grupp på Facebook tror jag: Våga Vägra Vaccin!!!

Fiskafänge

Idag har Sambon varit ute på sjön med min Lillebror och fiskat. Det blev tre firrar till oss och två till Lillebror. Juldagsmiddagen är klar!!! Jo på begäran av Lillebror äter vi plattfisk, potatis, kaffegräddesås, lingon och citron till middag på juldagen. Det är jättegott och varför ska man äta samma som alla andra? Julmat äter vi när assistentbolaget bjuder på julfest, det räcker och blir över. Kalkon på julafton och fisk juldagen, våra egna traditioner.

Sen är det ju alltid kul om Sambon får mer fisk än Lillebror...

Säsongens första Lussekatter bjöd Madde på idag, och de var himla goda! Jag fick äta dem med andakt för saffranen hade kostat nästan 80 kronor för två små påsar!!! Sambon fick en med, men eftersom han inte var hemma kände jag mig tvingad att äta upp hans med så den inte låg och blev gammal =O)

Tänk

vad skör man är...

Idag kommer tankarna som gör att jag inte litar på att hängbron verkligen sitter fast.

Inte så fast som jag trodde häromdagen.

Ska jag lita på att den håller tills jag är över i säkerhet på andra sidan?

Ska jag lita på att den bär mig över avgrunden?

Ska jag lita på att den inte börjar svaja okontrollerat?

Ska jag lita på att den finns kvar...

Hängbron

har slutat gunga! Den sitter fast på andra sidan, med ordentlig förtöjning!!! Jag känner fast underlag under mina hjul igen, även om jag har en bit kvar på min hängbro tills jag är över stupet under mig!

På loppfronten

intet nytt mer än att vi tror ha dem under kontroll de fåtal som kan finnas kvar. Finns några kvar så kan de inte få miljoner nya barn eftersom vi gett dem p-medel =O)!!! Nu städar vi inte så hysteriskt längre men fortsätter dammsuga varannan dag för säker hets skull.

Loppkontroll på djuren ger inga utslag, d v s det rör sig inte i pälsen på dem mer, peppar peppar.

FACEBOOK

Jag funderar lite granna över en del fenomen på Facebook. Det är ett gift om man börjar vara inne varje dag och kolla vad alla sysslar med. Samtidigt kommer en del tankar...

Varför måste det stå så alla ser att jag är vän med Nisse? Räcker det inte att jag och Nisse vet att vi är vänner? Om det står att N N nu är vän med N N - betyder det att de varit ovänner innan??? Eller... Är det ett sätt att visa att man har många vänner, att inte ha många vänner är förfärligt - då måste det ju vara något fel på mig. Räcker det inte att det står på min egen sida vilka mina vänner är?

Inte nog med detta, man ska även bekräfta att man är släkt med sina döttrar!!! Alltså HALLÅ, jag har vetet om i 27 och 25 år att mina barn och jag är släkt. Jag fick en släktförfrågan från Yngsta dottern som jag raderade bort. Inte behöver vi bekräfta på FB att vi är mor och dotter tyckte jag. Dottern blev mäkta upprörd och undrade varför jag inte bekräftat vårt släktförhållande. Du store tid - det var visst jätteviktigt att meddela resten av mänskligheten att vi är mor och dotter! Eller som Yngsta dottern råkade göra, hon lyckades med konststycket att få mig som barn i släktträdet......

Vart tog den stygga lilla loppan vägen...

Det vet vi - den finns hos oss! I måndags kväll började Sambon hojta från köket när han höll på med middagen: Det finns djur på Tigris som springer, och de springer fort. Vilka djur springer fort på en katt??? Loppor! Katten kom in till mig i soffan, och nu startade letandet. Jo, jag såg att det var en loppa. Och inte bara en utan flera. Lillkatten hade loppor, våra bägge hundar också.

Vi lyckades fånga en loppa som förpassades till en glasburk. På tisdagen lyckades vi få en loppa på en tejpbit och tillsammans med den i glasburken körde Sambon iväg dem till Slöinge för artbestämning. Vi fick inte besked förrän på onsdag morgon. Och ja det var en kattloppa! Nu blev det fart kan jag säga! Vi drog upp alla sängkläder, filtar (även hundarnas), mattor, soffkuddar m m. En del hivades in i förrådet, annat åkte ut i trädgården och mycket slängde vi i tvättmaskinen (en stor avsedd för mattor). Alla sängkläder tvättades - nu vet jag varför man inte ska ha sina husdjur i sängen. Ja vi tvättade en MASSA från 11.00 till 18.00.

Dessutom DAMMSÖGS det precis över allt. Väldigt noga. Sängar, soffor ALLT!!! Vi gav hundarna Expot och katterna Frontline. Redan på kvällen hittade vi döda loppor... URK! Och loppägg BLÄH! Vi ska ge både hundarna och katterna något som heter Program, 1 tablett var/månad i 6 månader. Det gör lopporna sterila = inga fler loppor. Har letat efter något giftigt att spraya i golvspringor/lister men Kemikalieinspektionen har tagit bort ALLT pga av miljön. INGEN på Kemikalieinspektionen har haft kattloppor förstår jag... Idag har vi hittat Radar på Blomsterlandet. Bekämpningen startar i morgon.

Även idag var det sängkläder ut och skakas, soffa och säng dammsugits, hela golvet också. Och sedan dammsög vi djuren. Min idé bäst att säga. Vi satte ner "suget" på mini för att inte göra det allt för obehagligt för de stackars djuren. Tigris var jätteduktig, ögonen var svarta men hon var helt lugn under proceduren. Hundarnas svansar åkte ner mot golvet och de försökte rymma men det var OK. Svansarna for upp igen så fort vi släppte loss dem. Sedan skulle vi dammsuga lillkatten... HAHAHA! Minst men svårast att hålla! Madde jagade efter med dammsugaren t o m när katten satt på min nacken - vilken cirkus! Vi fick säkert väck några loppor från henne. Om inte har hon skakat av alla i nacken på mig =O).