Att bli förälder åt sin förälder...

Min lilla pappa ligger på korttidshem efter en sjukhusvistelse. Han har svårt med allt säger han, benen bär inte och inte vill han träna dem. Hela kroppen är stel och värker. Han struntar i allt, tycker det "är bedrövansvärt att ha hamnat i denna situation". Vad svarar man??? Visst är det jobbigt att behöva så mycket hjälp t o m med det intimaste. Jag om någon förstår ju det - men hur ska jag få honom att förstå att det är hjälp han kanske behöver resten av sitt liv... Jag vägar inte ens säga det utan försöker peppa honom att gåträna (ska han inte!), äta med de andra i matsalen (ska han inte!), titta på tv-n i dagrummet (ska han inte!), läsa Hallandsposten (ska han inte!), visa mig hur jag ska fylla i hans bankkonto för att ha ordning på inkomster och utgifter (ska han inte!), fika lite (det gick idag för första gången men bara om han får sitta på rummet), använda sin hörapparat så vi slipper skrika (ska han inte, han bad mig ta hem den och fick ett utbrott för att jag först nekade!) o s v.

Efter en vecka på kortis känner jag mig helt slut i att få trösta, prata med personal och sjuksköterskan i frågor som han inte vill/vågar ta upp med dem. Allt i från att han vill ändra tid på sin kvällsmedicin till att persiennerna är neddragna hela dagarna. Jag har åkt dit varannan dag och han blir jätteglad över att jag kommer, men jag har försökt få honom att förstå att han själv kan påverka sin situation lite genom att åka ut i dagrummet och äta, prata, se på tv o s v. Men nej. Han vill sitta ensam på rummet med neddragna persienner... och titta på väggarna. Efter mycket övertalning fick jag honom att ha en egen telefon (den skulle han inte ha för han kunde inte ringa själv) så han kan ta kontakt med mig. Det har han gjort och berättat att viss personal jävlas med just honom. SUCK!!! Ingen jävlas, han har sådana här fantasier sedan tidigare. Jag ängnar mycket tid åt att försöka övertyga honom om att INGEN vill vara elak mot honom. Och varje gång blir han JÄTTEARG på mig för att jag säger emot honom.

Funderar på att bara besöka honom var tredje dag för att försöka få honom att komma ut ur sitt rum och ta kontakt med andra. Vet inte om jag tänker rätt. Vem jag fråga? Jag är närmsta släkting och har ingen att diskutera med. Jo med Sambon (min) såklart, han lyssnar och ger råd. Det känns väldigt jobbigt. Men jag vet att min pappa har det ännu jobbigare.