HAN ÄR HÄR!!!

Ja inte hemma hos mig utan hemma hos Madde, min assistent. Vem då är hemma??? Agent Birke, 11 år och gotlandsruss. Ponnyn jag ska ha tillsammans med Madde och hans ägare. Det är meningen att jag ska stå för motionen, d v s köra honom minst 3 ggr/vecka. Det är bara inte sant - är det en dröm vill jag INTE vakna upp. Hoppas nu att han går bra ihop med de andra hästarna i hagen!!!

Försvunna byxor!

Idag var vi igen hos pappa. Han hade blivit av med ett par pyjamasbyxor och var väldigt upprörd över detta. Sambon lyckades med personalens hjälp till sist hitta dem - i tvättkorgen! Men det tog en stund. I alla fall var pappa så nöjd och glad när de var lokaliserade.

På travlektionen i går fick jag köra Kontrig, min stora favorit. Vi hade tur med vädret och jag känner mig i närheten av paradiset när jag kör honom - så mycket älskar jag det. Sedan lyckades jag bli sparkad på ena foten av honom men det var mitt eget fel som var klantig. Skulle sela av honom och sitter med fötterna under magen på honom. Rätt som det är sparkade han mig med ena bakhoven rakt på foten - aaaaaaaajjjjjjj (jag svor lite). Men han sparkade efter flugor och det var inte riktat till mig. Men ONT gjorde det...

Yngsta dottern åkte med mig i vagnen, fick ha hjälm på sig hon med. Först höll hon sig i vagnen för hon tyckte det gick fort (knappt joggingfart), men sedan insåg hon att fortare än så här gick det inte. Hon var modig och hjälpte mig med på- och avselning av Kontrig - hon är jätterädd för hästar! Hon fick ta tömmarna lite för att känna på hur man styr hästen.

Yngsta dotter slutade idag sin heltidstjänst hos mig. Hon ska plugga men kommer att arbeta varannan helg. Hon har arbetat hos mig i sex år - nu var det dags att gå vidare i livet. Tror jag blir bra för oss båda. Det kommer att kännas konstigt men nu kan vi ta en fika på stan eller shoppa lite UTAN att vara brukare/assistent. Nu kan vi enbart vara mamma/dotter =O)

I kväll fick vi tända fönsterlamporna - känns vemodigt, nu vet man att det blir mörkare och mörkare... Mitt i vemodet är det mysigt, jag älskar hösten särskilt om man får vara inne när det blåser och regnar!

Att bli förälder åt sin förälder...

Min lilla pappa ligger på korttidshem efter en sjukhusvistelse. Han har svårt med allt säger han, benen bär inte och inte vill han träna dem. Hela kroppen är stel och värker. Han struntar i allt, tycker det "är bedrövansvärt att ha hamnat i denna situation". Vad svarar man??? Visst är det jobbigt att behöva så mycket hjälp t o m med det intimaste. Jag om någon förstår ju det - men hur ska jag få honom att förstå att det är hjälp han kanske behöver resten av sitt liv... Jag vägar inte ens säga det utan försöker peppa honom att gåträna (ska han inte!), äta med de andra i matsalen (ska han inte!), titta på tv-n i dagrummet (ska han inte!), läsa Hallandsposten (ska han inte!), visa mig hur jag ska fylla i hans bankkonto för att ha ordning på inkomster och utgifter (ska han inte!), fika lite (det gick idag för första gången men bara om han får sitta på rummet), använda sin hörapparat så vi slipper skrika (ska han inte, han bad mig ta hem den och fick ett utbrott för att jag först nekade!) o s v.

Efter en vecka på kortis känner jag mig helt slut i att få trösta, prata med personal och sjuksköterskan i frågor som han inte vill/vågar ta upp med dem. Allt i från att han vill ändra tid på sin kvällsmedicin till att persiennerna är neddragna hela dagarna. Jag har åkt dit varannan dag och han blir jätteglad över att jag kommer, men jag har försökt få honom att förstå att han själv kan påverka sin situation lite genom att åka ut i dagrummet och äta, prata, se på tv o s v. Men nej. Han vill sitta ensam på rummet med neddragna persienner... och titta på väggarna. Efter mycket övertalning fick jag honom att ha en egen telefon (den skulle han inte ha för han kunde inte ringa själv) så han kan ta kontakt med mig. Det har han gjort och berättat att viss personal jävlas med just honom. SUCK!!! Ingen jävlas, han har sådana här fantasier sedan tidigare. Jag ängnar mycket tid åt att försöka övertyga honom om att INGEN vill vara elak mot honom. Och varje gång blir han JÄTTEARG på mig för att jag säger emot honom.

Funderar på att bara besöka honom var tredje dag för att försöka få honom att komma ut ur sitt rum och ta kontakt med andra. Vet inte om jag tänker rätt. Vem jag fråga? Jag är närmsta släkting och har ingen att diskutera med. Jo med Sambon (min) såklart, han lyssnar och ger råd. Det känns väldigt jobbigt. Men jag vet att min pappa har det ännu jobbigare.

Tisdag i HUNDENS tecken samt rökutveckling

Dagen startade med en lång promenad tillsammans med vännen K och hennes hundar. Ville visa henne en trevlig runda att rasta hundarna på. Jag hade tagit med vatten till djuren och denna gång hade jag en mugg till K:s hundar och en till Tiffany eftersom Tiffany vägrar dricka efter de andra hundarna. Det blev en rejäl tur, Tiffany blev trött och fick åka med i moppen en bit. Hon stod upp i mitt knä som en galjongsfigur på en båt. Det är så kul att se hur våra hundar bara ÄR utan något tjafs sinsemellan. Å andra sidan hann de ju bekanta sig den gången vi gick till Sperlingsholm och via Frennarp hem till Vallås...

Husse har varit och fiskat tillsammans med min Lillebror i Öresund idag. Blev ingen middag... Bättre lycka nästa gång!

Dagen avslutades med en clinic hos VOV pedagogik (Jenny Wiberg) med Maria Hagström som berättade och visade hur man med lek kan träna hundar på ett för både hund och förare roligt och effektivt sätt. Lärorikt och intressant, fick flera AHA-upplevelser som jag ska prova med Tiffany.

OK rökutvecklingen då??? Hade tvättat håret inför kvällen och stod med vått hår och tänkte föna till det innan jag åkte. Poff sa det, det blixtrade till och sedan vällde röken ut från hårfönen... Jag bara skrek och ryckte ut kontakten från väggen. Det blev till att åka till Slöinge och se ut som om någon hällt en hink vatten över mig nyss...

Kan livet bli bättre?

Tillbringade eftermiddagen med vännen Sussi, hennes familj och hundar på Laholms BK. Perfekt väder, lagom varmt och med en hund som verkligen vill jobba. Min dotter/assistent H var med och passade på att sola.
En eftermiddag då man vill stoppa tiden, känslan av glädjen att träna hund - att känna: Du och jag Tiffen. En känsla som jag hoppas kunna plocka fram när det blåser regn horisontellt i höst =O). Kan man bara få ha det så bra??? Kände samma på travlektionen i torsdags, satt och bara njöt så jag nästan glömde köra...
Att vara här och nu - det är livet!

Två nya kärlekar!!!

Ja då har det hänt igen =O)!!! Man är KÄR och lycklig! En kille och en tjej är det... Båda på fyra ben!


Först kom lilla Kajsa Kavat till oss fredagen den 14 augusti genom Kattfoten och Lollo. En liten ca 4-5 veckors kattunge som hittats i Stjärnarp. En brun/svarttabby mise med världens vackraste ansikte - hon ser ut som en bergspuma!!! Och är alldeles underbart bedårande söt och mysig. Avsikten är att vi endast ska vara jourfamilj tills hon får en varaktig ägare. Men det vete 17 om jag vill släppa henne...



Nästa kärlek, och betydligt större i formatet, är russet Neptun som jag kört på Travskolan när den startade i torsdags. Alltid pirrigt med ny häst men han var supertrevlig och gick bra att köra. Ska försöka få till ett bättre foto, han är mörk i alla fall och alldeles lagom i storlek. Jag var lite ringrostig med påselningen (om ni bara visste hur många remmar det finns på en sele...) men körningen kändes mycket bra - det är kanske som när man lärt sig cykla?

Från och med nu ska jag börja blogga igen. Har inte haft riktig ork till det innan i sommar (vart har den förresten tagit vägen???), men nu ska jag åter bli flitig =O)!