Skolminnen

Sitter och ser Den övervakade skolan, idag handlar det om konflikter mellan främst de kvinnliga eleverna.

En flicka blir plötsligt utstött från gänget, utan att hon förstår varför. Hon är helt utfryst av de flesta tjejerna.

Minnena från min egen skoltid väller fram och det är mörka minnen. I mellan- och högstadiet var jag inte utfrusen - jag fanns inte helt enkelt i klassen. Det började så smått på mellanstadiet, jag slutade gå på klasskamraternas kalas för jag kände mig helt utanför, varför gå på kalas när de inte pratade med mig i skolan???

I högstadiet blev det värre. Mina klasskamrater från första klass såg mig inte ens. Vi fick några nya flickor i klassen som var trevliga och med dem kunde jag prata. Aldrig hände det att mina klasskamrater satte sig hos mig i bänkarna, det hände inte en enda gång under sex år!!!

I mellanstadiet började en ny flicka som ingen pratade med utom jag. Hon var väldigt snäll, hade gått om några årskurser då hon varit sjuk. Vi kom att hålla ihop resten av vår skoltid. Men hon var ofta frånvarande och jag fasade för dessa ensamma skoldagar.

En bit in på högstadiet fick jag en vän till från en parallellklass, vi hade vissa lektioner tillsammans. Utan dessa två vänner hade jag inte klarat att gå kvar i slolan. Det gick så långt att jag ville börja på Norrbacka, en internatskola för rörelsehindrade elever i Stockholm. Tyvärr blev jag övertalad att fortsätta i min skola högstadiet ut. Klassen åkte på klassresa utan mig och de två vännerna jag hade. Det var inte ens tal om att jag skulle följa med!!! På den tiden kunde jag fortfarande gå, så de kunde inte skylla på att jag inte kom på bussen...

Det enda ljusa minnen jag har från den här tiden är att jag kom i kontakt med handikappidrotten!!! Gymnastiklärarma tog dit den för information och prova på och det resulterade i att jag var med och bildade Höks Handikappidrott i Laholm. Ja skolorna jag gick i var Parkskolan (låg- och mellanstadiet) samt Lagaholmskolan (högstadiet).

Tack vare handikappidrotten överlevde jag högstadietiden i Laholm, samt att min vän från parallelklassen blev just det- min vän! Min skoltid är som ett stort svart hål.

Men INGEN av mina klasskamrater har VM guld och brons i friidrott, eller SM medaljer i skytte!!!! Under min aktiva tid som idrottare kunde man läsa då och då om mina framgångar i lokala tidningen. Jag blev uppvaktad av kommunen t o m efter mina VM-guld men ALDRIG att någon klasskamrat någonsin har sagt grattis... Nä varför skulle de säga det? Jag fanns ju inte!